Nordmark

Bibliotekets väktare

Efter att ha gjort sig hemmastadda i klostrets gästsal och kännt en gryende vanmakt inför alla de spår i deras sinnen som artefaktens ständiga mardrömmar lämnade mötte så sällskapet äntligen en utav bibliotekets fem föreståndare, en gammal munk vid namn Baldur, som artigt lyssnade på deras begäran men som sedan sorgesamt tvingades medge att biblioteket var stängt tills vidare av anledningar som han dessvärre inte kunde gå närmare in på. Sällskapet var välkomna att vila ut i klostret men något biblioteksbesök kunde det alltså inte bli frågan om.

När sällskapet ville veta mer och Kalixtus dristade sig till att omnämna sällskapets goda hand med att hantera vissa problem så blev han omedelbart näpsad av den riddare som hade åtföljt Mäster Baldur till mötet, en bred tempelkrigare vid namn Geir som utan större artighet förklarade att Silverfallen klarade sig utmärkt väl “utan legoknektar och hyrsvärd”.

När de väl hade lämnats ensamma sjönk sällskapet åter ner i förstämning då den enda vägen till ytterligare kunskap om artefakten verkade vara stängd för dem. Odds förslag om att på egen hand bryta sig in i biblioteket röstades ner av de övriga liksom Irmengards idé om att vänta. Förr eller senare så riskerade de att någon skulle få reda på att de hade befunnit sig i Jarl Eomunds sold och då skulle de befinna sig på fientlig mark.

De lade nu dessutom märke till hur de stod under ständig bevakning, men med hjälp av litet vin lyckades Kalixtus tina upp vaktposten och kunde på så vis få reda på litet mer bakgrund om vad det hela egentligen rörde sig om. Biblioteket, sade han, var stängt tack vare någonting som hade sluppit löst efter att en främling “med goda vitsord” hade fått tillgång till de nedre salarna två veckor tidigare, vad det nu var som hemsökte biblioteket var okänt för vakten men han visste att berätta hur bara en av de unga noviserna hade undkommit med livet bara för att dö yrande av skräck på hospitalet senare samma natt med kroppen svårt vanställd av sår som efter grova klor.
Tempelriddarna, under befäl av Geir då deras egentlige befälhavare befann sig på recognoserings resa inför det kommande, förmodade kriget, hade därför låtit spärra av biblioteket efter att den första patrull som hade begett sig ner i bibliotekstornet hade gått förlorad och avsåg att behålla skälet därtill innanför fästets murar för att inte uppvisa någon svaghet inför fienden. Nyheter som på inget vis gjorde sällskapet lättare till sinnes.

De avbröts emellertid i sina dystra funderingar av Mäster Baldur som oförhappandes dök upp under deras kvällsmåltid för att tala med dem i enrum. Han bekräftade vaktens berättelse men sade sig även vara allt för oroad för de noviser som hade blivit kvar där nere för att bry sig vidare om Geirs order om att hålla portarna stängda. Mäster Baldur gav därefter sällskapet ett säreget erbjudande: Om de tog sig in i biblioteket och trotsade de fällor som skyddade det och de monster som nu bebodde det och återkom med information om vad för ett öde som hade drabbat de försvunna noviserna så skulle Baldur i utbyte öppna upp all bibliotekets kunskap för dem, inklusive de mest svarta och förbjudna hemligheter som dväljdes längst ner under tornet utan att de skulle ha varit tvungna att presentera sina skäl därtill i ett Presidium vilket annars var det gängse tillvägagångssättet. Inför denna möjlighet att få klarhet i drömartefaktens ursprung så föll sällskapet genast till föga och kort efter det att Erasmus hade smugit till dem deras vapen som de hade varit tvungna att lämna ifrån sig vid ankomsten till fästet så befann de sig innanför bibliotekets väggar och i full färd med att konfrontera det som nu vistades däruti.

Det visade sig nämligen att biblioteket var hemsökt av gargoyler, vidriga stenväsen, statyer som hade fått liv på en för sällskapet okänd väg, dräpt var och en som de hade kunnat finna och som nu strövade i dess salar på jakt efter blod. Efter att ha besegrat en större grupp utav dem fann sällskapet så tecken på överlevande, en röst som hördes svag och tunn genom en ventilationslucka förklarade att han befann sig i källaren men att han var oförmögen att komma därifrån och bad om hjälp. Däremot så vägrade han uppge sitt namn oavsett hur mycket Starkad pressade honom och det var inte utan en viss misstänksamhet som sällskapet anträdde färden vidare ner i det stora bibliotekstornet. Med hjälp utav en nyckelamulett som de fann på en utav de döda männen lyckades så sällskapet ta sig in i vaktrummet och besegra en väldig grotesk gargoyle som inte bara svingade en yxa utan som utnyttjade rummets eldfängda fälla så kunde Odd desarmera resten av bibliotekets dolda faror med sin Guds hjälp, Kalixtus aktiverade hissen och vägen vidare ner till källarvåningen var sålunda öppen.

Comments

Pbz

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.