Nordmark

Färden mot Svärdsholme och vad som därav blev.

Starkad visar ingen nåd

Sällskapet tog sig således till handelsstaden per kärra och utan att råka ut för några större äventyrligheter på vägen. När de väl hade kommit innanför de välbevakade portarna så avslöjade Irmengard Galtesdotter en falsk guide och ett hotande rånförsök innan tjuvarna ens hade hunnit närma sig sällskapet och dessa lommade tämligen slokörade iväg med oförättat ärende under det att sällskapet, som redan nu hade börjat inse vad en tillvaro som väntade dem i staden, installerade sig i ett litet värdshus ägt av en viss dvärg vid namn Jerk och lyckades med litet lämpor och övertalning även finna ut att dennes stalldräng hade en morbror som var fiskare och som kanske skulle kunna tänkas veta något om vattnen utanför staden där portalen intill Nidhögg påstods ligga.

Därefter beslöt de sig att undersöka staden litet närmare på jakt efter fler ledtrådar och lyckades på så sätt blanda sig i vitt skilda affärer och på samma gång göra sig ett namn, åtminstone i Svärdsholmes undre värld.

Efter en kort episod där Kalixtus räddade en tiggare från att bli piskad av en irriterad kusk som inte tyckte att mannen kom ur vägen fort nog genom att helt sonika trolla bort piskan blev Starkad rekryterad av en liten man vid namn Kaltor som sade sig företräda ett gladiatorstall och som i Starkads svällande muskler och hotfulla utseende (Trots alla dennes egna försök till motsatsen) såg sin egen lycka och snara framgång. Sällskapet insåg att det här kunde finnas en möjlighet att tjäna pengar, något de var i sorgset behov inför det kommande portalsökandet och Starkad lät sig således övertygas om att möta sin blivande mecenat samma kväll på etablissmanget “Släggan” där sådana inofficiella strider man mot man ansågs vara höjden av underhållning.

Innan det hade hunnit bli kväll så drogs sällskapet emellertid in i en annan och än mer obehagligt äventyr. På väg genom en gränd hörde de nämligen rop bakom sig och när de vände sig om såg de hur en trasklädd man med bundna händer flydde för sitt liv åt deras håll. Odd som vanligt snabbtänkt och villig att gripa in till de svagas försvar skyndade sig att knuffa in mannen i ett hål i ett plank och sällskapet hjälptes sedan åt till att övertyga hans förföljare, en samling hårdföra män med främmande dialekter och vassa svärd att fortsätta jakten åt fel håll. När de väl var ensamma fiskade sällskapet återigen fram fången vars namn var Rude och fick höra hela hans historia. Rude var inte träl utan en fri fiskare som i likhet med flera av sina kamrater hade blivit tillfångatagna utanför kusten av kapare i Kompaniets tjänst. Kaparna hade sänkt fiskarnas båt och därefter fört sina fångar till staden där de ämnade skära ut deras tungor och sedan sälja dem som slavar. Detta var upplysningar som var tillräckligt för att sällskapet skulle lova att hjälpa de fångna och den före detta fiskaren ledde dem då till ett till synes övergivet lagerhus i den mest nedgångna delen av hamnen där man mycket riktigt fann de övriga fiskarna som ännu inte hade hunnit förlora sina tungor och även flera av de kapare som hade fångat dem. Efter en hård strid låg kaparna äntligen döda och deras fångar prisade sällskapet i stora ordalag och lovade att stå till buds med vad för tjänster som kunde komma att krävas av dem i framtiden.

Sedan återgick sällskapet till Släggan och sin forna plan där Starkad, med sina vänners hjälp och trots de skador som han hade ådragit sig i kampen mot kaparna, utkämpade en envig mot ett halvtroll endast känd under det föga blygsamma namnet Mästaren och utgick med segern till ägaren av etablissemangets stora vrede och sällskapets inte helt ringa förtjänst då de alla hade valt att satsa stora summor på sin kamrat som vinnare med gynnsamma odds. Plötsligt var de rika och stadens alla portar syntes öppna sig för dem.

Härnäst: Släggans vrede.

Comments

Det var inte helt lätt för Starkad att finna ut, hur han ställde sig till att slåss på arenan. Å ena sidan tilltalade det honom att få pröva sina krafter i envig mot en jämnstark motståndare, och om man samtidigt, utan risk för de övriga i sällskapet, på en gång kunde inbringa den penningsumma som de så väl behövde, så var det ju så mycket bättre. Å andra sidan fann han tanken att för pengars skull slå ihjäl någon som han inte hade sak med, utan som var en fullständig främling, motbjudande. Det var därför avgörande för hans beslut att våga företaget, att det klarlades att en kamp inte nödvändigtvis måste ske till döden. Visserligen gjordes det lika klart att denna regel i mycket var till för skens skull – “det händer ju, att olyckor sker” – men detta innebar ju, oavsett utgången, att Starkad i vart fall inte skulle bli tvungen att dräpa sin motståndare. Och i övrigt, menade han, slogs han och hans motståndare på lika villkor.

Det kom därför som en obehaglig överraskning för Starkad, när han kort före kampen gjordes varse om att det ingalunda var fråga om lika utgångspunkter. Medan han själv slogs som en fri man och av egen vilja, var Mästaren en slav som slogs för sin frihet. Med tanke på att mycket av Mästarens värde för hans ägare torde bero av hans ställning som obesegrad, var det också rimligt att tro att han – oavsett Starkads avsikter härvidlag – även slogs för sitt liv.

Starkad hann skänka en tacksam tanke över att det var han, och inte Odd, som nu stod i arenan, för annars hade ett skådespel av ragnarykande sort stått för dörren. Nu gällde det att själv vinna i första hand. Därefter blev det tid att rådslå, om hur man bäst skulle tillse att Mästaren fick både behålla livet och sin frihet åter.

När det sista hammarslaget hade fallit, ringde fortfarande Mästarens enda, korthuggna yttrande till Starkad i dennes öron: “Liv och död – samma sak.”

Vad kunde han mena med det?

Pbz

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.