Nordmark

Om Blodsbane, den fruktade kapten Barbarossa och Stenöns hemlighet

Hands

Sällskapet ägnade inte någon större tid åt att söka efter den försvunne herr Fläder. Istället antog de, med rätta, att han hade flytt sin kos så långt han kunde. Däremot så var det få, om ens någon av dem, som trodde sig ha sett det sista av den driftige apotekaren. De tog avsked av Dvida och lovade att återkomma med botemedlet så snart de hade nog av den varan och begav sig därefter till kapten Svarte för att underrätta honom om den senaste händelseutvecklingen. Där blev de väl emottagna av både vaktkaptenen och hans familj och han berättade för sällskapet att hans hustru redan var på bättringsvägen och prisade deras mod och deras vänskap. Han lovade även att hålla ögonen öppna efter Fläder och att fortsätta att hålla vakter vid dennes lagerlokal för att se till att inget oförutsett inträffade. Kris bad kaptenen att sända bud efter My, för att få hjälp med tillverkningen av botemedlet, och uppflugen på en fantomhingst som frammanats av Kalixtus begav sig snart den vettskrämde mannen iväg mot Marsklandet.

När de lämnade huset märkte både Odd och Kris att de var iakttagna av två välklädda herrar som stod i skuggorna utanför och de kände genast igen en av dem som varande herr Brunwalds sekreterare. Samme man som de hade mött utanför Fläders hus. Man valde emellertid att inte konfrontera sina förföljare utan begav sig istället till lagerlokalen med det dolda laboratoriet och där kunde Kris konstatera att det skulle ta en del tid att få fram den önskade råvaran från varelsen i “pressen” och att även om han arbetade dygnet runt skulle det vara omöjligt att få fram mer än tre doser av botemedlet om dagen. My skulle vara till god hjälp men det var ändå en stor uppgift för blott två personer. När de lämnade laboratoriet så lade sällskapet nu märke till att de även här var under uppsikt från Brunwalds män och de valde därför att själva söka upp denne trots den sena timmen.

Kompaniets starke man bodde i ett väldigt hus i den Höga Staden och sällskapet blev genast insläppta i den parklika trädgården där Brunwald själv kom dem till mötes och utan vidare artigheter började skrika och hota sällskapet. Som de redan hade misstänkt så hade de två flaskor som de hade funnit i Fläders laboratorium varit ämnade åt herr Brunwalds bägge döttrar och denne hade betalat Fläder en stor summa pengar för dem samma dag som han försvann. ( I själva verket så hade sällskapet fört bort Fläder just som denne stod i begrepp att hämta dryckerna. )Sällskapet hade svårt att tala herr Brunwald till rätta, vred som han var efter både förlusten av sina pengar och sin förnyade rädsla för sina döttrars liv och som om detta inte var nog så stod det nu klart för herr Brunwald att sällskapet hade använt en av de dekokter som han själv hade betalat så dyrt för till att bota kapten Svartes hustru. Under några ögonblick så såg det nästan ut som att det hela skulle sluta i handgripligheter då hans vaktstyrka kom ut i trädgården för att stödja sin herre men då sällskapet hade lovat honom att de skulle se till att han fick botemedlet i tid ( Kris hade med hjälp av Fläders anteckningar kunnat sluta sig till att de båda sjuka flickorna hade en vecka kvar i livet då benrötan som alltid slog hårdast mot de unga. ) så föll Brunwald till föga och lät dem gå sin väg oskadda. Hans sista ord till sällskapet var emellertid en hotelse; om sällskapet skulle svika honom så skulle Brunwald använda allt han hade av förmögenhet till att finna dem och krossa dem.

Väl tillbaka på värdshuset så fortsatte orosmolnen att hopa sig över sällskapet för där väntade ett brev som deras värd, dvärgen Jerk, hade fått från en sjöman tidigare samma dag. Brevet var präntat med enkla bokstäver och lydde:

“Tre män har gjort sig stort besvär med att fråga runt efter er nere i hamnen. De är inte sjöfolk men heller inte från staden och ser ut till att kunna ta för sig och de har dessutom gott om guld att ge till den som inte har vett nog att hålla mun så mitt väderkorn säger mig att ni kommer att ha mer än nog att tas med i land även om ni skulle lyckas undkomma kapten Barbarossa med livet i behåll. Om det blir kapten eller de andra som flår er kan kvitta för min egen del men ni lät mig undkomma med livet och ingen skall komma och påstå att Snedseglar-Tampe inte betalar sina skulder.

Nu är vi kvitt. Måtte benrötan ta er hela bunten och Njord kommer att dricka vanärans skål ur era urgröpta skallar långt innan jag själv återvänder till Svärdsholme."

Sällskapet satte brevet i förbindelse med en av piraterna som de hade låtit löpa efter händelserna kring den dolda hamnen men kunde inte helt begripa vem det var som brevet åsyftade. Därefter lade de sig till vila efter en lång dag och drömde återigen säregna drömmar framkallade av den mystiska kristallen, alla utom Odd som istället återigen upplevde hur han i drömmen for till en himmelsvid festsal och såg på den stora tronen som stod tom vid det gigantiska bordets kortände.

Tidigt nästa morgon bestämde sig Kalixtus för att undersöka hjaltet till det vapen som de hade funnit i vampyrens ägo och det skulle visa sig vara ett ödesdigert beslut. Vapnet visade sig nämligen vara Blodsbane. En mäktig magisk klinga som omtalats i legender under tusen år och som drevs framåt av en egen agenda. Ett medvetande som väckts av blodtörst och ärelystnad och som nu hade kommit i sällskapets ägo. Han redogjorde för sina upptäckter för sina kamrater vid morgonmålet och de bestämde sig därför för att besöka den närbelägna offerlunden för att överlåta klingan till prästerskapet. Odd hade dessutom ärende dit för att återbörda de gudastatyetter som de hade funnit i den falske förkunnarens ägo och i gryningen denna gråkalla dag begav de sig därför allesammans bort till lunden. Där mötte de blotfader Hilder och hans två bröder. Gamla män som hade föga gagn av sina titlar i en stad så hängiven girigheten och guldet. Först ville Hilder inte lyssna till Odd men när han fick klart för sig vem den unge trälen egentligen var så ändrade den gamle mannen snart uppförande och välkomnade Odd som Odens utvalde förkämpe och de tre prästerna gjorde därefter allt vad de kunde för att vara sällskapet till lags. Hilder och hans kamrater kände väl igen de tre statyetterna och visste att berätta hur deras yngste broder, förvissad om att han skulle kunna återuppväcka stadsbornas vacklande tro på gudarnas styrka, hade färdats ner under den gamla staden för att finna Blodsbanes bärare och förgöra honom. Med sig i sällskap hade han haft den tjänare som senare skulle komma att ta skepnaden av Predikanten, en vek och lättledd krake som i lönndom måste ha låtit mörda sin herre för att sedan villigt tjäna vampyrerna i utbyte mot makt. När sällskapet emellertid presenterade Blodsbane och erbjöd bladet till Hilder och hans bröder så nekade de gamla männen och förklarade nervöst att de själva inte hade den kraft som krävdes till att vare sig förvara eller förgöra vapnet och sålunda fick det förbli i sällskapets ägo intill vidare. Sedan talade Hilder vidare med Odd och bad honom om hjälp med att finna en väg att öka stadsbornas tro och Odd fick då en lysande idé. Med hjälp av Kris som instruerade den gamle mannen i hur botemedlet skulle tillredas skulle prästerna vara dem som frälste staden från benrötan. Hilder blev eld och lågor över förslaget och accepterade omedelbart och man begav sig sedan till laboratoriet för att förse honom med materialet och visa hur “mjölkningen” av varelsen i pressen gick till. Om Hilder tvekade något inför användandet av Otyget eller utsikten inför att arbeta tillsammans med en häxa så valde han vist nog att inte yppa något om saken och sällskapet ansåg sig därigenom ha löst ett utav sina många problem och valde nu att helt och hållet ägna sin energi åt att som avtalat spåra upp och förgöra kapten Barbarossa.

Återstod bara problemet med hur de skulle hantera Blodsbane. Kalixtus efterforskningar hade visat på klingans onda natur och hur viktigt det var att bäraren inte skulle förarga vapnet. Däremot så återstod det många frågetecken kring vilka krafter som Blodsbane verkligen var i besittning utav. Med hjälp av Starkad och dennes högernäve så blev Kalixtus i alla fall medveten om att Blodsbane inte var kapabel att komma till sin bärares undsättning om utifall denne blev attackerad. Efter att ha dryftat saken länge och väl så enades sällskapet till slut om att Irmengard var den rätta att bära Blodsbane intill vidare och då hon tog emot klingan så omformade den sig genast till ett väldigt svärd, väl ämnat att svingas utav henne. Om det var vapnets påverkan som fick svärdsmön att nu börja skruda sig i vackrare kläder är svårt att säga men det är säkert att fru Irmengard från denna stund och allt framgent skulle uppvisa en bördsmedvetenhet som hon aldrig tidigare hade gett prov på.

Sällskapet begav sig därefter till Rot och de övriga besättningsmän som de hade befriat från Barbarossas slavhandlare och med dessa i sällskap begav man sig återigen ner under den gamla staden, det dolda piratfästet och den erövrade drakbåten, Kölsvinet, och styrde sedan ut på havet i skydd av dimman och regnet mot den plats djupt inne bland “Odjurets Gap” där det Svarta skeppet sades ligga. Efter några timmars färd och efter det att sällskapet hade funnit sina “sjöben” så genomgick Kalixtus återigen de brev och böcker som de hade erövrat ifrån Barin och som avhandlade den mystiska ö som piraterna hade verkat så intresserade utav och lyckades uttyda ett och annat som senare skulle visa sig komma att bli utav stort intresse.

På Rots inrådan valde de att vänta med att närma sig mötesplatsen tills skymningen hade fallit och det visade sig vara ett klokt val för när de väl fick det svarta skeppet i sikte så visade det sig vara en enorm galär. Stor nog till att rymma hundratals man. Tre andra drakskepp låg förtöjda vid dess stäv och från däck hördes tonerna från en stor fest. Sällskapet valde därför att försiktigt närma sig det Svarta Skeppet akterifrån och med hjälp av Kalixtus som teleporterade sig in i ett utav de höga fönstren så kunde sällskapet osedda ta sig in i överskeppet och Kapten Barbarossas smakfullt dekorerade sovrum. Ett rum som emellertid visade sig vara tomt så när som på en ung halvklädd kvinna som låg och sov på den väldiga himmelssängen, fastkedjad vid sängstolpen. Efter att Kalixtus hade öppnat fönstret och gjort fast en änterhake så att hans vänner kunde komma upp så gjorde han därför en ansats att försiktigt väcka den unga kvinnan och med sin omtalade skicklighet i diplomatins svåra konst och sin silkeslena tunga förklara att de hade kommit för att “ta hand om Barbarossa” och sålunda kom det sig att när det övriga sällskapet väl hade kommit upp i kajutan och tänt ett ljus hur Kalixtus låg under en ung kvinna som höll på att försöka strypa honom med en kedja. De lyckades emellertid avstyra dråpet med litet lämpor och då Odd hade fattat misstankar och genast börjat undersöka rummet fann han snart både en rock försedd med vadd och annat avsett att göra bäraren större samt ett lösskägg som bevisade det som han redan hade misstänkt. Den unga kvinnan var ingen annan än Kapten Barbarossa själv.

Då Katarina Barbarossa väl hade insett att sällskapet inte hade kommit för att mörda henne i kallt blod så släppte hon sin bedrägliga mask och berättade en otrolig historia. Hon var inte den ursprunglige kaptenen. Istället så hade denne varit hennes far. En fruktad kapare som hade härjat runtomkring Thules ostkust i närapå ett årtionde. När det väl hade blivit tid att föra sitt byte åter till Freiburg så hade han emellertid gömt det mesta av värdeföremålen på sitt andreskepp, troligen på grund utav att han själv inte litade på sin egen styrman, och sänt iväg dem på en hemlig kurs längs med Odjurets Gap för att se till att skatten inte skulle komma i orätta händer. Dessvärre så skulle det visa sig att skattskeppet och alla ombord hade gått förlorade i strömmarna och väl så hade Barbarossa, trots att han fortfarande hade varit en välbärgad man, varit oförmögen att glömma bort bytet och i all hemlighet anförtrott sig åt sin dotter Katarina med löfte om att hon inte skulle försöka bärga det sjunkna skeppet så länge han själv var i livet då den gamla kaptenen själv hade varit övertygad om att det låg en förbannelse över skatten.

När hennes far hade gått ur tiden så lät Katarina Barbarossa samla ihop hans gamla besättning och för att underlätta rekryteringen av nytt folk lät hon själv ikläda sig rollen som den verklige “Barbarossa” väl medveten om att en pirats styrka låg i hans rykte mer än hans svärd. Hon hade emellertid gjort ett stort misstag då hon valde att ta med sig sin fars gamle förste styrman, Salla, för när denne fick klart för sig vad som var deras egentliga ärende och var den sjunkna skeppet verkligen låg så lät han ta Katarina Barbarossa till fånga och tog själv över kommandot över det Svarta Skeppet. De män i den gamla besättningen som hade varit henne trogen gick till botten av havet då Salla lät sabotera deras skepp och sedan dess hade han sänt ut resten utav sina män att plundra och härja under tiden som han försökte komma på en metod att hämta upp den sjunkna skatten från havets botten. Något som visade sig svårare än väntat för den förrädiska styrmannen och om Katarina Barbarossa själv hade haft några planer om den saken så höll hon dem för sig själv.

Dock så skulle Sallas tur ta en oväntad vändning då han och hans mordiska anhang utav en ren slump erövrade en liten kogg på väg från Freiburg till Thule. För på den färdades en skolastiker och historiekännare av stor ryktbarhet och än större kunnande och denne högst blygsamme man råkade i ett svagt ögonblick berätta för sina fångvaktare om Stenön och om hur ett ting som gav bäraren makten över de döda sades vara begravt därute alltsedan äldsta tid och på så sätt började en ondsint plan att gro i Sallas utav girighet förgiftade hjärna. Den vidriga kaparen som nu själv kallade sig kapten satte omedelbart den arme mannen i arbete med att försöka finna en möjlighet att ta sig in i det stenvalv som låg på ön, något som skulle visa sig vara svårare än väntat även för någon med så bred skolning, och gav sedan sin mordiska besättning i uppdrag att fånga in och förslava så många de kunde från passerande fartyg. De som inte rymdes i det Svarta Skeppets fånghålor fördes till Svärdsholme för att säljas som trälar men det stora flertalet behöll Salla således själv i väntan på att Stenöns hemlighet skulle uppenbara sig för honom och på så vis ge honom en möjlighet att hämta upp Kapten Barbarossas förlorade skatt.

Allt detta berättade Katarina Barbarossa för sina räddare och då de insåg att det vore lönlöst att anfalla en så stor grupp av pirater med en så liten styrka så antog de därför hennes förslag att istället färdas till Stenön för att där lägga sig i bakhåll för Salla och hans män. De vinkade till sig Rot och hans besättning som i förevändningen av en tappad åra hade cirklat kring det Svarta Skeppet utan att lägga till och försvann sedan i mörkret och dimman utan att lämna något spår efter sig. Istället så lät Kalixtus höra en kraftig kollision som av ett fartyg mot ett rev och på så vis lät man besättningen ombord på det Svarta Skeppet tro att Kölsvinet hade gått till botten med man och allt. Salla skulle således luras att tro att Barins anteckningar hade gått förlorade och inte ha något annat val än att själv söka sig bort till Stenön. Sällskapet kunde emellertid inte ana sig till vilka djup som dennes man svarta själ var villig att sjunka men när de själva väl hade anlänt till ön så fann de förutom några vindpinade träd ett stenvalv rest i klassisk stil med fem rader av illa tilltygade stenbyster framför sig. Detta var gåtfulla öppningsmekanism som hade gäckat Salla så länge, men med hjälp av de brev som sällskapet hade erövrat från Barin så lyckades de själva att finna en trolig lösning. Däremot så tvekade de, trots Katarina Barbarossas påtryckningar, att själva ge sig ner i valvet och valde istället att lägga sig i bakhåll för piraterna som de anade snart skulle komma.

Och kom gjorde dem. Salla själv ledde styrkan, följd utav sin andreman – Halvtrollet Cylla, den fruktade resen och dräglande besten Krosse, magikern Be´sal – med ett hjärta lika svart som sin hud – samt ytterligare ett dussintal blodtörstiga kapare. Med sig förde de tjugo slavar och den svårt plågade skolastikern som hade lidit svåra kval under deras behandling och inte fått vare sig mat eller vila under flera dagar.

Tack vare sina färdigheter i strid och stora taktiska kunnande så lyckades sällskapet ta Salla och hans kapare med överraskning och då Kalixtus lyckades med att söva en stor del av truppen med sin inledande besvärjelse och på så vis berövat piraterna de mänskliga sköldar som annars hade kunnat fälla avgörandet i striden så besegrades piraterna utan att en enda utav vare sig sällskapet eller de många slavarna miste livet. Be´sal föll för Odds lans då han for fram över slagfältet på sin mäktiga hingst och Salla som med hjälp av Kalixtus magi plötsligt fann sig stå mittemellan sina fiender stred så gott han kunde men dukade sedan under av sina många sår och en väldig ishand som frambesvärjts av Kalixtus. Krosse stred med ett raseri som bara kunde mäta sig med hans styrka och han och Starkad utkämpade en väldig envig, bland annat fick Starkad emotta ett slag mot sitt huvud som skulle ha dräpt en mjukare varelse, men till slut föll även Sallas tama rese och Cylla miste livet då fru Irmengard spetsade halvtrollet på Blodsbane och blev på så vis medveten om det svarta bladets fulla styrka och vidriga hemlighet. Blodsbane visade sig nämligen besitta en törst efter blod som som inte hade stått dess forna herre efter och inför fru Irmengards och hennes kamraters skräckslagna ansikten så förtärde bladet Cylla levande och drack hennes livsblod som om hon hade varit en kopp fylld med vin. Fru Irmengard slängde därefter ifrån sig bladet i avsmak och drog sitt gamla svärd för att försvara sig mot de övriga piraterna men hennes avtal med klingan hade nu beseglats med blod och det band som därigenom hade smidets skulle komma att följa henne under lång tid.

När de väl var klara så samlade sällskapet ihop de överlevande piraterna, prisades utav de forna slavarna och den utav stor tacksamhet uppfyllda skolastikern och försökte enas om vad som nu skulle bli nästa steg samtidigt som Katarina Barbarossa triumferande lyfte sitt stulna guldhalsband från den förrädiske styrmannens avskurna hals. Hennes hämnd fullbordad.

Comments

Pbz

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.