Nordmark

Släggans vrede.

Nere i krogens källare firade våra vänner Starkads seger över “Mästaren” med dryck, fala (fallna?) kvinnor och gamman. Deras nyvunne vän Kaltor försökte övertyga Starkad om fördelarna med att ställa upp i fler strider under tiden som Odd, som fann idéen med att utnyttja slavar som gladiatorer mer motbjudande än de andra, unyttjade sina vänners ouppmärksamhet till att smyga sig vidare ner i tunnlarna under krogen för att se vad han kunde göra åt saken. Han blev emellertid snart upptäckt och återförd av två vakter samt Släggan själv som sade sig vilja ha ett allvarligt samtal med sällskapet. Efter en kort förvirring stod det dock klart att den kortväxte mannen inte önskade strid utan hade kommit för att hyra deras tjänster. Dels för att Starkad hade visat sin styrka i ringen men även för att de var nykomlingar till staden och inte var en del av dess intriger. Det visade sig nämligen att Släggan nyligen hade lagt ner åtskilligt med resurser för att komma över ett visst föremål för en klients räkning men denne dog under mystiska omständigheter innan Släggan hade hunnit få betalt och då den sistnämnda var mer än lovligt förolämpad över att ha blivit lurad på sina pengar ville han veta vem som låg bakom dödsfallet. Att det var mord kunde det inte råda några tvivel om. När klienten, en stjärntydare vid namn Kerm, blev funnen i sitt hem bar han ett uttryck av yttersta fasa i ansiktet. På en direkt fråga från Sällskapet varför han helt enkelt inte lät återuppliva strärntydaren log Släggan bistert och svarade att det hade varit hans första åtgärd men att den Helprästinna som han vanligen utnyttjade till slika uppdrag hade varit oförmögen till att vara sig tala till eller än mindre återkalla den döde mannens själ – något som bara hade ökat Släggans övertygelse om att Kerms död var mord.

När han hade kommit så långt i sin berättelse ville sällskapet veta vad det var för ett föremål som Kerm hade varit intresserad utav och Släggan lät då hämta en kista som när han hade vikt upp sammetstyget däruti visade sin innehålla en liten kristallskärva inte helt olik den som Sällskapet hade fört med sig från gravfältet utanför Dalsåker även om deras var betydligt större och än mer intrikat. Det var, förklarade Släggan, en “drömsten”. En artefakt som då och då såldes för höga summor på marknader i staden och som var populära hos rike män och kvinnor både i Svärdsholme och på andra sidan havet då den ansågs kunna skänka ljuva drömmar och en god natts sömn för plågade samveten vilket innebar att de gick för skyhöga priser. Just den sten som Släggan visade upp skulle Kerm ha betalat inte mindre än 30.000 guldmynt. Vad den stora artefakt som sällskapet bar med sig skulle tinga för ett pris på öppna marknaden var omöjligt att säga och de visste bättre än att fråga Släggan om saken. De valde emellertid att åta sig uppdraget då det nu hade visat sig höra samman med deras egentliga syfte i staden. Till betalning skulle de få 5000 guldmynt, eller efter att Starkad hade förhört sig om saken och de hellre ville, Mästarens frihet.

Deras första steg blev att tala med Kraka, den helprästinna som hade tagit hand om Kerms döda kropp, på vägen till dödstemplet som låg beläget centralt i hamnen fann de en död kropp och tog med sig denna för att på så vis ha en ursäkt för att tala med Kraka. Något som emellertid visade sig vara onödigt då hon visade sig vara mer än lovligt talträngd och gärna diskuterade sitt värv i detalj. Senare skulle sällskapet inse att det berodde på att hon var drogad bortom sans och vett. Ja, hon hade verkligen tagit hand om Kerm och på Släggans begäran försökt att återkalla honom till livet eller åtminstone tala till hans själ för att få svar på vem som hade haft ihjäl honom och varför men utan att få svar. Kraka sade sig ha sökt över alla de nio världarna utan att finna den döde mannens själ och hennes röst hade ekat ohörd i både dödsriket och Asgårds hallar. Det var därför Krakas bestämda uppfattning att den som hade tagit livet av Kerm även hade fört bort hans själ till en plats utanför Världsträdets grenar och sällskapet som nu visste vad det var för en fasa som vilade under dess rot hade inte svårt att tro på hennes historia. Kerms död verkade på mer än ett vis ha en koppling till Nidhögg.

Efter att ha mutat sig igenom stadsporten som avskiljde Hamnen från handelskvarteren återvände sällskapet till sitt värdshus för att sova och diskutera hur de nu skulle gå vidare. Kalixtus berättade om en idé han hade om att bygga en stad när hans äventyrardagar var till ända och inbjöd sina kamrater till att hjälpa till att fullborda hans dröm. En diskussion som sysselsatte dem alla till långt in på natten.

Nästa morgon, efter en natt som vanligt präglad av mardrömmar – mardrömmar som nu även började plåga övriga gäster och personal på värdshuset, fick sällskapet besök av män i Svärdsholmes stadsvakts färger som bad dem att följa med för en privat diskussion med några “höga herrar.” Det var inte tal om några egentliga hotelser med vakterna var mycket tydliga i sin begäran och sällskapet fann sig därför snart på väg till den norra ön i en täckt fångvagn för att inte väcka uppmärksamhet. Väl framme på ön som präglades av rikedom och lyx på ett vis som hitintills hade varit osynligt i övriga Svärdsholme fördes de raka vägen till rådhuset och ställdes inför självaste Stadsrådet. Fem mäktiga köpmän som fungerade som stadens härskare och som efter att ha hört Rude och de övriga befriade fiskarnas berättelse hade bestämt sig för att Sällskapet var de rätta att ta itu med det ökade problemet med kapare i farvattnen kring Svärdsholme.

Rådsmedlemmarna förklarade i förtäckta ordlag hur de var oförmögna till att ta öppen strid mot piraterna på grund av de invecklade handelsavtal och allianser som präglade stadens politik ( det egentliga skälet torde vara att de var oroliga för att stöta sig med Kompaniet) men med tanke på den stora handelsflotta som sades vara på väg från Södern och att kaparverksamheten riskerade att slå mot handeln så såg de inte några andra alternativ än att hyra “utomstående krafter” till arbetet med att slå ut kaparnas ledare och den som mer än någon annan ansågs vara ansvarig för det ökade sjöröveriet – den fruktade kapten Barbarossa. Om sällskapet skötte saken diskret och utan att öppet blanda in rådet skulle de bli rikligt belönade med både guld och silver men även med borgarskap och fulla handelsrättigheter i staden. Då sällskapet redan sedan tidigare hade tagit ställning mot kaparna valde de att anta erbjudandet och diskuterade igenom sitt nästa drag med stadens vaktkapten Hermod Svarte som gav dem ett brev som gav dem möjlighet att passera igenom stadens portar under alla tider på dygnet och även anmodade stadsvakten att hjälpa dem vid behov ( så länge hjälpen skedde diskret ) samt gav dem tipset att besöka hamnkrogen “Den Röda Sjöjungfrun” som var ett känt tillhåll för ohederliga sjömän och där de kanske kunde hitta vidare ledtrådar till Barbarossas tillhåll.

Innan de tog itu med att gå på kaparjakt och då de ju ändå befann sig på den rätta av öarna valde sällskapet att besöka Kerms bostad för att se om de kunde finna några ledtrådar kring stjärntydarens död.

(forts följer)

Comments

Pbz

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.