Nordmark

Forntidens väktare

Eller: enkel incheckning, svår utcheckning

Stenens v..

Efter att ha överlämnat de forna slavarna i Rot och hans besättnings vård tog nu sällskapet, i sällskap med den lärde skolastikern och ödmjuka författaren av dessa rader, itu med det stängda valvet och vad som nu kunde finnas däruti. Särskilt som Kalixtus familiarus – Kelp – visade ett stort intresse för porten och närmast ”omfamnade” den i sin iver att få undersöka platsen.

Sallas motiv för att uppsöka Stenön hade varit att tillskansa sig ett medel för att kunna hämta upp kapten Barbarossas sjunkna skatter från havets botten men det fanns ingen i sällskapet som visste vad som egentligen doldes därnere. Bara att den gamle generalen hade slösat bort i stort sätt hela sin familjeförmögenhet i ett försök att hålla det gömt och överlåtit åt sina efterkommande att efterkomma detta mål. Med hjälp av ett brev som generalen hade skrivit åt sin son och de ledtrådar som detta gav kunde sällskapet placera stenbysterna i rätt ordning och därigenom öppna porten ner i djupet. Fjorde erbjöd sig ädelmodigt att bevaka ingången under tiden som de andra klev ner och vad de fann var en ålderstigen grotta, en forntida kultplats som hade förstärkts med arkitektur sprungen från det forna imperiet så att koronader och pelare blandade sig med droppstenar och uråldriga hällristningar som avbildade och mörka visioner från fordom. Återgivningar av sedan länge glömda gudar som dyrkats av Thules ursprunliga innevånare, Thalerna, i den mytomspunna forntiden. Varelser med skrämmande och främmande utseenden. Resterna utav fallna legionärer låg utspridda framför porten eller i gångarna. Flera utav dem med tydliga märken efter svärd eller spjut. I somliga fall kunde det inte råda något tvivel om att de måste ha fallit för egen hand. I en av sidogångarna, täckt med ytterligare groteska hällristningar, fann sällskapet den som måste ha varit kommendant för sällskapet – generalens äldste son – och hans välbevarade spjut som Odd tog i beslag.

När de så skulle anträda färden vidare ner i valvet så tycktes hela ön skakas utav ett jordskalv och ställda inför valet att fortsätta nedåt i djupet eller återvända till ytan så valde man det sistnämnda och räddade därigenom troligen Rot och de övriga männen på båtarna från en säker död. För ur den gamla dungen med vindpinade träd som troligen hade varit ett offerplats på öns östra ände så hade en väldig gestalt rest sig. En varelse som bar spår av jord och sten men som likväl var i högsta grad levande och som brann utav iver av att krossa inkräktarna och bevara Stenöns blodbesudlade hemlighet. En utav Thules ursprungliga innevånare. En Thal. Väldig och kraftfull och med ett träd i näven närmade den sig sällskapet med ont i sinnet men besegrades då Starkad och fru Irmengard formade en veritabel vägg av stål som gjorde det omöjligt för varelsen att komma åt deras mer lättbepansrade kamrater även om Odd blev illa tilltygad utav väktaren innan dennes fall på nytt kom hela ön att skaka och skälva.

När de hade hämtat sig och förbundit sina skador så bestämde sig sällskapet för att trots allt nedstiga i mörkret för att utröna vad som dolde sig djupt nere i öns innandöme och vad de fann var någonting enastående. Bortom en halvt raserad trappa vars spricka ledde rakt ner i avgrunden och utgjorde ett inte ringa hinder på vägen så fann sällskapet en grotta i vars mitt det satt eller stod en väldig staty. En avbild av det mest motbjudande slag och med ett ansikte som hämtat som från de mest vansinniga djup som människan känner. Ett ting vanställt och främmande. Hädiskt i sin framtoning och format till en del av grottan genom droppstenarnas fukt som hade fallit över det i årtusenden. I sina utsträckta händer höll det Davidus arv. En svart sten fäst i en tiara utav renaste guld. Runtomkring statyn så formade sig grottan i underliga linjer och stenformationer men det var inte förrän sällskapet tog sig en ordentlig titt på avstånd som de insåg betydelsen av densamma. De stod i mitten av ett väldigt sjökort, stenarna utgjorde avbildningar utav rev och öar och grottans mitt, den plats som utmärktes av den groteska statyn, motsvarade en plats söder om Odjurets gap och mitt bland De Förlorade Öarna. En plats som Katarina Barbarossa noga märkte ut på en karta och som troligen utgjorde målet för deras urprungliga resa till Svärdsholme. Där i havet låg den legendomspunna portal som skulle göra det möjligt för dem att en gång för alla göra sig av med drömstenen och befria sina sinnen från dess plågor och vanföreställningar.

Med denna tanke i ett fast grepp så bestämde sig sällskapet för att tillgripa Davidus arv för att se till att den inte hamnade i orätta händer, även om mer än en röst hördes mot att tillfoga ytterligare en mörkrets artefakt till samlingen. I samma stund som de lyfte tiaran från statyn så drog tycktes emellertid en våg av vansinnig energi fara fram genom grottan. Knakande ljud kunde höras från de fallna legionärerna och vad än värre var: Fjordes rop och det olycksbådande knaket från den väldiga stenporten som nu började sluta sig. Kvickhet var nu av nöden för att kunna klara livhanken och så fort de kunde så strävade sällskapet mot trappan för att kunna fly grottan innan den förvandlades till även deras grav. Med sig förde dem den, även om det bär honom emot att erkänna det, vettskrämda skolastikern men tack vare sällskapets vapenvana och taktiska snille så lyckades det dem att undkomma mörkret i sista stund med livet i behåll även om åtskilliga av dem bar märken efter de vandöda legionärernas vapen och Odd hade varit nära att mista sin magiska springare i ett försök att hålla porten öppen.

Efter att ha pustat ut och klarat ut ett lättare missförstånd rörande i vems packning tiaran hörde hemma, kapten Barbarossas eller Kalixtus, så var vi redo att uppsöka nya äventyr.

Comments

( Mikaels kommentar var så trevlig så jag behöll den här. :) Ros gör mig bubblig. /P)

Nej, detta är ingen pik om att skriva ner senaste äventyret.

Istället vill jag ta tillfället i akt och prisa den fina kombinationen av utforskning, pussel och fällor som stenön bjöd oss.

Först ett pussel som var lagom svårt att lösa, där vi hade en fördel genom att vi hade brevet med ledtrådarna, medan våra konkurrenter hade manfolk att offra så att de på köpet verkade extra otrevliga. Najs!

Sedan taler-jätten som hade kunnat krossa vår väg ut, och kunnat anfalla oss när vi lämnade stenkammaren. Vi hade kunnat ignorera honom just då, men han skulle varit ett stort problem när vi skulle ut, och vi hade i så fall inte haft Fjorde på utsidan ifall dörren hade slagit igen. Han funkade som dörrvakt i båda riktningarna. Gillade speciellt att beskrivningen av hans tillvaknande var lång och att den skedde över flera rundor, vilket förstärkte intrycket av jättens storlek.

Liken av den gamla armén som vaknade när vi var längst inne i kammaren, så att vi var tvungna att slå oss förbi dem, över en brusten bro över en avgrund, i kombination med den sakta stängande porten så att vi fick tidspress, gjorde striden extra intensiv. Centuriern som sakta återuppväckte sina fallna mannar var kanon.

Precis innan vi tog oss ut och dörren slog igen var något på väg upp ur djupet, och utanför spel fick vi veta att det var varelser som kunde ersätta den gamla armén med dem som besegrat den genom att förvrida deras sinnen (eller bara slå ihjäl dem). Elakt.

Det hela gav en känsla av ett roach motel, där vi var kackerlackor på väg att fastna i dess klister. Det var spännande. Det var press och det var val mellan mellan att slå ner fienden och ta sig ut i tid oavsett konsekvenserna.

Så njut nu av detta tills du skäms Peter, och byt sedan ut texten mot vad som egentligen hände. :-)

Forntidens väktare
Pbz

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.