Madera "My"

Ung känslig häxa med ett mörkt förflutet.

Description:
Bio:

Mys härkomst var den lägsta tänkbara och det är ingen överdrift att säga att hon föddes till utanförskap. Hennes far var en frigiven träl som försvann kort efter det att My föddes och hennes halvt sinnessjuka mor var ättling i rakt nedstigande led till en skara örtkunniga kvinnor som levt i trakterna kring Marsklandet sedan äldsta tid. Men vad för respekt som hennes förfäder än hade ägt var borta sedan flera generationer tillbaka och både mor och dotter var fruktade ja rentutav hatade i bygden runtomkring Kolgårda där de levde i ett gammalt torn utanför byn och livnärde sig på vad naturen hade att ge och höll sig undan de övriga byborna så gott de kunde. Mys moder var hänfallen åt melankoli och långa episoder präglade utav den starkaste självförebråelse vilket var något som drev My till att hålla sig borta från hemmet redan under tidiga år.

Hon hade inga lekkamrater utan hade till vana att vandra kring Marsklandet och söka sällskap hos vad djur som hon kunde hitta. Framförallt så drogs hon till de varelser som andra människor avskydde. Som ormar, insekter och allt annat som krälade och väste i mörkret. Varelser som viskade till henne och talade till henne på ett språk som bara hon tycktes kunna förstå. Kritter som kom att bli hennes vänner och de enda som hon vågade anförtro sig åt.

När My var tolv år gammal drabbades Kolgårda av rödsot. Byborna var inte snara att anklaga hennes mor för sjukdomen och sent en kväll tog några män från byn saken i egna händer och bröt sig in i tornet. De satte eld på allt vad de kunde hitta, misshandlade dess bägge innevånare å det grövsta och drog sedan iväg Mys mor till ett träd där de hängde upp henne till hämnd för sjukdomen och alla andra sorger som hon påstods ha sänt över byn. Enbart det rådiga ingripandet från byns gästgivare hindrade flickan från att drabbas av samma öde.

I gryningen släpade den blåslagna flickan sig hem till det halvt raserade tornet, kröp in i dess skugga och dolde sig däruti. Byborna gjorde vad de kunde för att glömma bort henne, likt en skamlig hemlighet som ingen ville kännas vid och i fyra år levde hon där, ensam och bortglömd, med sina krälande vänner och sin mors vitnande ben till enda sällskap.

Så småningom kom My att bli ett redskap för Dytand. Draken viskade till henne om natten och lockade henne i drömmen till en gammal grotta i utkanten av Marsklandet där My fann ett frö som när hon hade planeterat det kom att växa upp till Skuggrot . My använde sedan trädet till att ta ut sin hämnd på byborna och lockade ut dem som hade dräpt hennes mor till grottan där Skuggrot dödade dem och ersatte dem med mosslingar som tog de döda bybornas plats i Kolgårda. My var ovetande om Dytands planer och att en del av mosslingarna i själva verket vandrade vidare ut i marsklandet för att gräva ut det gömda tempel som rymde drakens fängelse.

Efter att Dis, Starkad, Odd och Kris hade besegrat Skuggrot erbjöd sig My att hjälpa dem att finna ut sanningen bakom mosslingarnas göranden och låtanden i Marsklandet. Inte så mycket för att hon kände någon större ånger över sina handlingar utan för att sällskapet behandlade henne med den vänskap och vänlighet som hon alltid hade saknat genom alla år och för att de samtliga på sätt och vis delade hennes utanförskap. Framförallt tog hon till sig av vad Kris hade att säga om sig själv och sin egen plats i världen och vad som närmast skulle kunna beskrivas som en knoppande förälskelse har så sakteliga börjat att spira mellan druiden och den unga häxan.

När sällskapet väl avslöjade sanningen bakom Dytands planer och My insåg hur draken hade manipulerat henne så bytte hon till slut helt och hållet sida och såg till att använda alla sina krafter i kampen för att hjälpa till att besegra honom.

My är en mycket spröd, inåtbunden flicka som är så gott som helt styrd av sina känslor. Hon har aldrig återvänt till Kolgårda efter mötet med draken utan utan uppehöll sig i Kris närhet ända tills han avreste till Misteldal. Först då drog My sig tillbaka till Marsklandet och ägnar sedan dess all sin tid åt att vårda resterna av druidernas kraftstenar i väntan på att Kris skall återvända till henne. Hon tog Dis död mycket hårt och klandrar tämligen rättmätigt sig själv för det skedda och är fast besluten att aldrig mer låta sig förledas av sitt eget inre mörker. Bara tiden kan utvisa om hon kommer att lyckas hålla det löftet.

Madera "My"

Nordmark Pbz