Nordmark

Stjärnor på rad, drömstenar, och Lilit Äppelby
Ur Kalixtus synvinkel

Våra försök att sova avbröts av skrik och rop. Stjärnorna i Kerms anteckningar stod nästan på rad och de i Svärdsholme som var välbärgade nog att äga en drömsten vaknade galna och delvis förvandlade till monster. Samtliga hade fått stenen som del av handel med rådsfru Lilit Äppelby. Vi var skyddade av vår närhet till den stora drömstenen.

Spåren ledde till en juvelerare, vars bundna eldelementar vaktade hans hus mot inkräktare. När elementaren förstått att juveleraren inte längre var mänsklig, så stack den. Med sina sista krafter sa juveleraren att Lilit Äppelby var beställaren bakom de många drömstenarna, samtliga med precis den facettslipning som krävdes för att göra folk till galna monster.

Vi konfronterade fru Äppelby som inte bara var stolt över att ha förvandlat sina potentiella rivaler till galna monster, utan också över det ytterligare dåd hon menade att vi inte kunde stoppa. Hon hade tydligen skickat ett av nidhöggs monster att skapa en vattenvirvel för att sänka tre skepp med varor på väg mot Svärdsholme, i syfte att göra henne ofantligt rik.

Lilit Äppelby försökte muta oss med säckar fulla med pengar. Jag vädjade till stadsvakten att inte stå på förrädaren Äppelbys sida utan att hjälpa oss arrestera henne, men deras lojalitet låg hos rådsmedlemmen. Irmengard gav fru Äppelby en dräpande förolämpning, och Äppelby anföll oss med drömstensmagi och skickade vakterna mot oss.

Fru Äppelbys magi fick det att spruta blod ur näsor och öron, faktiskt så mycket att vi inte kunde stå upprätt på det kladdiga, hala golvet, utan föll omkull i drivor. Om och om igen. Striden blev lång och obehaglig, och Odd höll vid ett tillfälle på att dö. Själv förlorade jag nästan medvetandet vid två tillfällen av blodförlusten från Lilits magiska attacker. Och med allt blod i ögonen blev mina motformler inte helt effektiva.

När nästan alla var allvarligt skadade gav vi fru Äppelby en chans att ge sig, och att säga till vakten att lägga ner sina vapnen, men hon vägrade. Detta ledde till att hon slutade sitt liv i den upphöjda position som det innebär att bli uppträdd på Odds spjut. Då det hastade att hindra att samtliga handelsskepp går i kvav (och att världen slukas av Nidhögg) tvingades vi skyndsamt lämna platsen. Jag tog Lilits drömstensring att studera.

Mitt ansikte är rött av mitt eget blod, och mitt hår är i klumpar. Jag stapplar när vi nu springer mot hamnen. Varje steg lämnar ett blodigt spår men jag orkar inte trolla bort det nu. När vi kommit ombord på båten och lämnat hamnen kan jag kanske hämta andan. Inte nu. Måste hålla mig upprätt, vaken, tills vi…

View
Forntidens väktare
Eller: enkel incheckning, svår utcheckning

Stenens v..

Efter att ha överlämnat de forna slavarna i Rot och hans besättnings vård tog nu sällskapet, i sällskap med den lärde skolastikern och ödmjuka författaren av dessa rader, itu med det stängda valvet och vad som nu kunde finnas däruti. Särskilt som Kalixtus familiarus – Kelp – visade ett stort intresse för porten och närmast ”omfamnade” den i sin iver att få undersöka platsen.

Sallas motiv för att uppsöka Stenön hade varit att tillskansa sig ett medel för att kunna hämta upp kapten Barbarossas sjunkna skatter från havets botten men det fanns ingen i sällskapet som visste vad som egentligen doldes därnere. Bara att den gamle generalen hade slösat bort i stort sätt hela sin familjeförmögenhet i ett försök att hålla det gömt och överlåtit åt sina efterkommande att efterkomma detta mål. Med hjälp av ett brev som generalen hade skrivit åt sin son och de ledtrådar som detta gav kunde sällskapet placera stenbysterna i rätt ordning och därigenom öppna porten ner i djupet. Fjorde erbjöd sig ädelmodigt att bevaka ingången under tiden som de andra klev ner och vad de fann var en ålderstigen grotta, en forntida kultplats som hade förstärkts med arkitektur sprungen från det forna imperiet så att koronader och pelare blandade sig med droppstenar och uråldriga hällristningar som avbildade och mörka visioner från fordom. Återgivningar av sedan länge glömda gudar som dyrkats av Thules ursprunliga innevånare, Thalerna, i den mytomspunna forntiden. Varelser med skrämmande och främmande utseenden. Resterna utav fallna legionärer låg utspridda framför porten eller i gångarna. Flera utav dem med tydliga märken efter svärd eller spjut. I somliga fall kunde det inte råda något tvivel om att de måste ha fallit för egen hand. I en av sidogångarna, täckt med ytterligare groteska hällristningar, fann sällskapet den som måste ha varit kommendant för sällskapet – generalens äldste son – och hans välbevarade spjut som Odd tog i beslag.

När de så skulle anträda färden vidare ner i valvet så tycktes hela ön skakas utav ett jordskalv och ställda inför valet att fortsätta nedåt i djupet eller återvända till ytan så valde man det sistnämnda och räddade därigenom troligen Rot och de övriga männen på båtarna från en säker död. För ur den gamla dungen med vindpinade träd som troligen hade varit ett offerplats på öns östra ände så hade en väldig gestalt rest sig. En varelse som bar spår av jord och sten men som likväl var i högsta grad levande och som brann utav iver av att krossa inkräktarna och bevara Stenöns blodbesudlade hemlighet. En utav Thules ursprungliga innevånare. En Thal. Väldig och kraftfull och med ett träd i näven närmade den sig sällskapet med ont i sinnet men besegrades då Starkad och fru Irmengard formade en veritabel vägg av stål som gjorde det omöjligt för varelsen att komma åt deras mer lättbepansrade kamrater även om Odd blev illa tilltygad utav väktaren innan dennes fall på nytt kom hela ön att skaka och skälva.

När de hade hämtat sig och förbundit sina skador så bestämde sig sällskapet för att trots allt nedstiga i mörkret för att utröna vad som dolde sig djupt nere i öns innandöme och vad de fann var någonting enastående. Bortom en halvt raserad trappa vars spricka ledde rakt ner i avgrunden och utgjorde ett inte ringa hinder på vägen så fann sällskapet en grotta i vars mitt det satt eller stod en väldig staty. En avbild av det mest motbjudande slag och med ett ansikte som hämtat som från de mest vansinniga djup som människan känner. Ett ting vanställt och främmande. Hädiskt i sin framtoning och format till en del av grottan genom droppstenarnas fukt som hade fallit över det i årtusenden. I sina utsträckta händer höll det Davidus arv. En svart sten fäst i en tiara utav renaste guld. Runtomkring statyn så formade sig grottan i underliga linjer och stenformationer men det var inte förrän sällskapet tog sig en ordentlig titt på avstånd som de insåg betydelsen av densamma. De stod i mitten av ett väldigt sjökort, stenarna utgjorde avbildningar utav rev och öar och grottans mitt, den plats som utmärktes av den groteska statyn, motsvarade en plats söder om Odjurets gap och mitt bland De Förlorade Öarna. En plats som Katarina Barbarossa noga märkte ut på en karta och som troligen utgjorde målet för deras urprungliga resa till Svärdsholme. Där i havet låg den legendomspunna portal som skulle göra det möjligt för dem att en gång för alla göra sig av med drömstenen och befria sina sinnen från dess plågor och vanföreställningar.

Med denna tanke i ett fast grepp så bestämde sig sällskapet för att tillgripa Davidus arv för att se till att den inte hamnade i orätta händer, även om mer än en röst hördes mot att tillfoga ytterligare en mörkrets artefakt till samlingen. I samma stund som de lyfte tiaran från statyn så drog tycktes emellertid en våg av vansinnig energi fara fram genom grottan. Knakande ljud kunde höras från de fallna legionärerna och vad än värre var: Fjordes rop och det olycksbådande knaket från den väldiga stenporten som nu började sluta sig. Kvickhet var nu av nöden för att kunna klara livhanken och så fort de kunde så strävade sällskapet mot trappan för att kunna fly grottan innan den förvandlades till även deras grav. Med sig förde dem den, även om det bär honom emot att erkänna det, vettskrämda skolastikern men tack vare sällskapets vapenvana och taktiska snille så lyckades det dem att undkomma mörkret i sista stund med livet i behåll även om åtskilliga av dem bar märken efter de vandöda legionärernas vapen och Odd hade varit nära att mista sin magiska springare i ett försök att hålla porten öppen.

Efter att ha pustat ut och klarat ut ett lättare missförstånd rörande i vems packning tiaran hörde hemma, kapten Barbarossas eller Kalixtus, så var vi redo att uppsöka nya äventyr.

View
Om Blodsbane, den fruktade kapten Barbarossa och Stenöns hemlighet

Hands

Sällskapet ägnade inte någon större tid åt att söka efter den försvunne herr Fläder. Istället antog de, med rätta, att han hade flytt sin kos så långt han kunde. Däremot så var det få, om ens någon av dem, som trodde sig ha sett det sista av den driftige apotekaren. De tog avsked av Dvida och lovade att återkomma med botemedlet så snart de hade nog av den varan och begav sig därefter till kapten Svarte för att underrätta honom om den senaste händelseutvecklingen. Där blev de väl emottagna av både vaktkaptenen och hans familj och han berättade för sällskapet att hans hustru redan var på bättringsvägen och prisade deras mod och deras vänskap. Han lovade även att hålla ögonen öppna efter Fläder och att fortsätta att hålla vakter vid dennes lagerlokal för att se till att inget oförutsett inträffade. Kris bad kaptenen att sända bud efter My, för att få hjälp med tillverkningen av botemedlet, och uppflugen på en fantomhingst som frammanats av Kalixtus begav sig snart den vettskrämde mannen iväg mot Marsklandet.

När de lämnade huset märkte både Odd och Kris att de var iakttagna av två välklädda herrar som stod i skuggorna utanför och de kände genast igen en av dem som varande herr Brunwalds sekreterare. Samme man som de hade mött utanför Fläders hus. Man valde emellertid att inte konfrontera sina förföljare utan begav sig istället till lagerlokalen med det dolda laboratoriet och där kunde Kris konstatera att det skulle ta en del tid att få fram den önskade råvaran från varelsen i “pressen” och att även om han arbetade dygnet runt skulle det vara omöjligt att få fram mer än tre doser av botemedlet om dagen. My skulle vara till god hjälp men det var ändå en stor uppgift för blott två personer. När de lämnade laboratoriet så lade sällskapet nu märke till att de även här var under uppsikt från Brunwalds män och de valde därför att själva söka upp denne trots den sena timmen.

Kompaniets starke man bodde i ett väldigt hus i den Höga Staden och sällskapet blev genast insläppta i den parklika trädgården där Brunwald själv kom dem till mötes och utan vidare artigheter började skrika och hota sällskapet. Som de redan hade misstänkt så hade de två flaskor som de hade funnit i Fläders laboratorium varit ämnade åt herr Brunwalds bägge döttrar och denne hade betalat Fläder en stor summa pengar för dem samma dag som han försvann. ( I själva verket så hade sällskapet fört bort Fläder just som denne stod i begrepp att hämta dryckerna. )Sällskapet hade svårt att tala herr Brunwald till rätta, vred som han var efter både förlusten av sina pengar och sin förnyade rädsla för sina döttrars liv och som om detta inte var nog så stod det nu klart för herr Brunwald att sällskapet hade använt en av de dekokter som han själv hade betalat så dyrt för till att bota kapten Svartes hustru. Under några ögonblick så såg det nästan ut som att det hela skulle sluta i handgripligheter då hans vaktstyrka kom ut i trädgården för att stödja sin herre men då sällskapet hade lovat honom att de skulle se till att han fick botemedlet i tid ( Kris hade med hjälp av Fläders anteckningar kunnat sluta sig till att de båda sjuka flickorna hade en vecka kvar i livet då benrötan som alltid slog hårdast mot de unga. ) så föll Brunwald till föga och lät dem gå sin väg oskadda. Hans sista ord till sällskapet var emellertid en hotelse; om sällskapet skulle svika honom så skulle Brunwald använda allt han hade av förmögenhet till att finna dem och krossa dem.

Väl tillbaka på värdshuset så fortsatte orosmolnen att hopa sig över sällskapet för där väntade ett brev som deras värd, dvärgen Jerk, hade fått från en sjöman tidigare samma dag. Brevet var präntat med enkla bokstäver och lydde:

“Tre män har gjort sig stort besvär med att fråga runt efter er nere i hamnen. De är inte sjöfolk men heller inte från staden och ser ut till att kunna ta för sig och de har dessutom gott om guld att ge till den som inte har vett nog att hålla mun så mitt väderkorn säger mig att ni kommer att ha mer än nog att tas med i land även om ni skulle lyckas undkomma kapten Barbarossa med livet i behåll. Om det blir kapten eller de andra som flår er kan kvitta för min egen del men ni lät mig undkomma med livet och ingen skall komma och påstå att Snedseglar-Tampe inte betalar sina skulder.

Nu är vi kvitt. Måtte benrötan ta er hela bunten och Njord kommer att dricka vanärans skål ur era urgröpta skallar långt innan jag själv återvänder till Svärdsholme."

Sällskapet satte brevet i förbindelse med en av piraterna som de hade låtit löpa efter händelserna kring den dolda hamnen men kunde inte helt begripa vem det var som brevet åsyftade. Därefter lade de sig till vila efter en lång dag och drömde återigen säregna drömmar framkallade av den mystiska kristallen, alla utom Odd som istället återigen upplevde hur han i drömmen for till en himmelsvid festsal och såg på den stora tronen som stod tom vid det gigantiska bordets kortände.

Tidigt nästa morgon bestämde sig Kalixtus för att undersöka hjaltet till det vapen som de hade funnit i vampyrens ägo och det skulle visa sig vara ett ödesdigert beslut. Vapnet visade sig nämligen vara Blodsbane. En mäktig magisk klinga som omtalats i legender under tusen år och som drevs framåt av en egen agenda. Ett medvetande som väckts av blodtörst och ärelystnad och som nu hade kommit i sällskapets ägo. Han redogjorde för sina upptäckter för sina kamrater vid morgonmålet och de bestämde sig därför för att besöka den närbelägna offerlunden för att överlåta klingan till prästerskapet. Odd hade dessutom ärende dit för att återbörda de gudastatyetter som de hade funnit i den falske förkunnarens ägo och i gryningen denna gråkalla dag begav de sig därför allesammans bort till lunden. Där mötte de blotfader Hilder och hans två bröder. Gamla män som hade föga gagn av sina titlar i en stad så hängiven girigheten och guldet. Först ville Hilder inte lyssna till Odd men när han fick klart för sig vem den unge trälen egentligen var så ändrade den gamle mannen snart uppförande och välkomnade Odd som Odens utvalde förkämpe och de tre prästerna gjorde därefter allt vad de kunde för att vara sällskapet till lags. Hilder och hans kamrater kände väl igen de tre statyetterna och visste att berätta hur deras yngste broder, förvissad om att han skulle kunna återuppväcka stadsbornas vacklande tro på gudarnas styrka, hade färdats ner under den gamla staden för att finna Blodsbanes bärare och förgöra honom. Med sig i sällskap hade han haft den tjänare som senare skulle komma att ta skepnaden av Predikanten, en vek och lättledd krake som i lönndom måste ha låtit mörda sin herre för att sedan villigt tjäna vampyrerna i utbyte mot makt. När sällskapet emellertid presenterade Blodsbane och erbjöd bladet till Hilder och hans bröder så nekade de gamla männen och förklarade nervöst att de själva inte hade den kraft som krävdes till att vare sig förvara eller förgöra vapnet och sålunda fick det förbli i sällskapets ägo intill vidare. Sedan talade Hilder vidare med Odd och bad honom om hjälp med att finna en väg att öka stadsbornas tro och Odd fick då en lysande idé. Med hjälp av Kris som instruerade den gamle mannen i hur botemedlet skulle tillredas skulle prästerna vara dem som frälste staden från benrötan. Hilder blev eld och lågor över förslaget och accepterade omedelbart och man begav sig sedan till laboratoriet för att förse honom med materialet och visa hur “mjölkningen” av varelsen i pressen gick till. Om Hilder tvekade något inför användandet av Otyget eller utsikten inför att arbeta tillsammans med en häxa så valde han vist nog att inte yppa något om saken och sällskapet ansåg sig därigenom ha löst ett utav sina många problem och valde nu att helt och hållet ägna sin energi åt att som avtalat spåra upp och förgöra kapten Barbarossa.

Återstod bara problemet med hur de skulle hantera Blodsbane. Kalixtus efterforskningar hade visat på klingans onda natur och hur viktigt det var att bäraren inte skulle förarga vapnet. Däremot så återstod det många frågetecken kring vilka krafter som Blodsbane verkligen var i besittning utav. Med hjälp av Starkad och dennes högernäve så blev Kalixtus i alla fall medveten om att Blodsbane inte var kapabel att komma till sin bärares undsättning om utifall denne blev attackerad. Efter att ha dryftat saken länge och väl så enades sällskapet till slut om att Irmengard var den rätta att bära Blodsbane intill vidare och då hon tog emot klingan så omformade den sig genast till ett väldigt svärd, väl ämnat att svingas utav henne. Om det var vapnets påverkan som fick svärdsmön att nu börja skruda sig i vackrare kläder är svårt att säga men det är säkert att fru Irmengard från denna stund och allt framgent skulle uppvisa en bördsmedvetenhet som hon aldrig tidigare hade gett prov på.

Sällskapet begav sig därefter till Rot och de övriga besättningsmän som de hade befriat från Barbarossas slavhandlare och med dessa i sällskap begav man sig återigen ner under den gamla staden, det dolda piratfästet och den erövrade drakbåten, Kölsvinet, och styrde sedan ut på havet i skydd av dimman och regnet mot den plats djupt inne bland “Odjurets Gap” där det Svarta skeppet sades ligga. Efter några timmars färd och efter det att sällskapet hade funnit sina “sjöben” så genomgick Kalixtus återigen de brev och böcker som de hade erövrat ifrån Barin och som avhandlade den mystiska ö som piraterna hade verkat så intresserade utav och lyckades uttyda ett och annat som senare skulle visa sig komma att bli utav stort intresse.

På Rots inrådan valde de att vänta med att närma sig mötesplatsen tills skymningen hade fallit och det visade sig vara ett klokt val för när de väl fick det svarta skeppet i sikte så visade det sig vara en enorm galär. Stor nog till att rymma hundratals man. Tre andra drakskepp låg förtöjda vid dess stäv och från däck hördes tonerna från en stor fest. Sällskapet valde därför att försiktigt närma sig det Svarta Skeppet akterifrån och med hjälp av Kalixtus som teleporterade sig in i ett utav de höga fönstren så kunde sällskapet osedda ta sig in i överskeppet och Kapten Barbarossas smakfullt dekorerade sovrum. Ett rum som emellertid visade sig vara tomt så när som på en ung halvklädd kvinna som låg och sov på den väldiga himmelssängen, fastkedjad vid sängstolpen. Efter att Kalixtus hade öppnat fönstret och gjort fast en änterhake så att hans vänner kunde komma upp så gjorde han därför en ansats att försiktigt väcka den unga kvinnan och med sin omtalade skicklighet i diplomatins svåra konst och sin silkeslena tunga förklara att de hade kommit för att “ta hand om Barbarossa” och sålunda kom det sig att när det övriga sällskapet väl hade kommit upp i kajutan och tänt ett ljus hur Kalixtus låg under en ung kvinna som höll på att försöka strypa honom med en kedja. De lyckades emellertid avstyra dråpet med litet lämpor och då Odd hade fattat misstankar och genast börjat undersöka rummet fann han snart både en rock försedd med vadd och annat avsett att göra bäraren större samt ett lösskägg som bevisade det som han redan hade misstänkt. Den unga kvinnan var ingen annan än Kapten Barbarossa själv.

Då Katarina Barbarossa väl hade insett att sällskapet inte hade kommit för att mörda henne i kallt blod så släppte hon sin bedrägliga mask och berättade en otrolig historia. Hon var inte den ursprunglige kaptenen. Istället så hade denne varit hennes far. En fruktad kapare som hade härjat runtomkring Thules ostkust i närapå ett årtionde. När det väl hade blivit tid att föra sitt byte åter till Freiburg så hade han emellertid gömt det mesta av värdeföremålen på sitt andreskepp, troligen på grund utav att han själv inte litade på sin egen styrman, och sänt iväg dem på en hemlig kurs längs med Odjurets Gap för att se till att skatten inte skulle komma i orätta händer. Dessvärre så skulle det visa sig att skattskeppet och alla ombord hade gått förlorade i strömmarna och väl så hade Barbarossa, trots att han fortfarande hade varit en välbärgad man, varit oförmögen att glömma bort bytet och i all hemlighet anförtrott sig åt sin dotter Katarina med löfte om att hon inte skulle försöka bärga det sjunkna skeppet så länge han själv var i livet då den gamla kaptenen själv hade varit övertygad om att det låg en förbannelse över skatten.

När hennes far hade gått ur tiden så lät Katarina Barbarossa samla ihop hans gamla besättning och för att underlätta rekryteringen av nytt folk lät hon själv ikläda sig rollen som den verklige “Barbarossa” väl medveten om att en pirats styrka låg i hans rykte mer än hans svärd. Hon hade emellertid gjort ett stort misstag då hon valde att ta med sig sin fars gamle förste styrman, Salla, för när denne fick klart för sig vad som var deras egentliga ärende och var den sjunkna skeppet verkligen låg så lät han ta Katarina Barbarossa till fånga och tog själv över kommandot över det Svarta Skeppet. De män i den gamla besättningen som hade varit henne trogen gick till botten av havet då Salla lät sabotera deras skepp och sedan dess hade han sänt ut resten utav sina män att plundra och härja under tiden som han försökte komma på en metod att hämta upp den sjunkna skatten från havets botten. Något som visade sig svårare än väntat för den förrädiska styrmannen och om Katarina Barbarossa själv hade haft några planer om den saken så höll hon dem för sig själv.

Dock så skulle Sallas tur ta en oväntad vändning då han och hans mordiska anhang utav en ren slump erövrade en liten kogg på väg från Freiburg till Thule. För på den färdades en skolastiker och historiekännare av stor ryktbarhet och än större kunnande och denne högst blygsamme man råkade i ett svagt ögonblick berätta för sina fångvaktare om Stenön och om hur ett ting som gav bäraren makten över de döda sades vara begravt därute alltsedan äldsta tid och på så sätt började en ondsint plan att gro i Sallas utav girighet förgiftade hjärna. Den vidriga kaparen som nu själv kallade sig kapten satte omedelbart den arme mannen i arbete med att försöka finna en möjlighet att ta sig in i det stenvalv som låg på ön, något som skulle visa sig vara svårare än väntat även för någon med så bred skolning, och gav sedan sin mordiska besättning i uppdrag att fånga in och förslava så många de kunde från passerande fartyg. De som inte rymdes i det Svarta Skeppets fånghålor fördes till Svärdsholme för att säljas som trälar men det stora flertalet behöll Salla således själv i väntan på att Stenöns hemlighet skulle uppenbara sig för honom och på så vis ge honom en möjlighet att hämta upp Kapten Barbarossas förlorade skatt.

Allt detta berättade Katarina Barbarossa för sina räddare och då de insåg att det vore lönlöst att anfalla en så stor grupp av pirater med en så liten styrka så antog de därför hennes förslag att istället färdas till Stenön för att där lägga sig i bakhåll för Salla och hans män. De vinkade till sig Rot och hans besättning som i förevändningen av en tappad åra hade cirklat kring det Svarta Skeppet utan att lägga till och försvann sedan i mörkret och dimman utan att lämna något spår efter sig. Istället så lät Kalixtus höra en kraftig kollision som av ett fartyg mot ett rev och på så vis lät man besättningen ombord på det Svarta Skeppet tro att Kölsvinet hade gått till botten med man och allt. Salla skulle således luras att tro att Barins anteckningar hade gått förlorade och inte ha något annat val än att själv söka sig bort till Stenön. Sällskapet kunde emellertid inte ana sig till vilka djup som dennes man svarta själ var villig att sjunka men när de själva väl hade anlänt till ön så fann de förutom några vindpinade träd ett stenvalv rest i klassisk stil med fem rader av illa tilltygade stenbyster framför sig. Detta var gåtfulla öppningsmekanism som hade gäckat Salla så länge, men med hjälp av de brev som sällskapet hade erövrat från Barin så lyckades de själva att finna en trolig lösning. Däremot så tvekade de, trots Katarina Barbarossas påtryckningar, att själva ge sig ner i valvet och valde istället att lägga sig i bakhåll för piraterna som de anade snart skulle komma.

Och kom gjorde dem. Salla själv ledde styrkan, följd utav sin andreman – Halvtrollet Cylla, den fruktade resen och dräglande besten Krosse, magikern Be´sal – med ett hjärta lika svart som sin hud – samt ytterligare ett dussintal blodtörstiga kapare. Med sig förde de tjugo slavar och den svårt plågade skolastikern som hade lidit svåra kval under deras behandling och inte fått vare sig mat eller vila under flera dagar.

Tack vare sina färdigheter i strid och stora taktiska kunnande så lyckades sällskapet ta Salla och hans kapare med överraskning och då Kalixtus lyckades med att söva en stor del av truppen med sin inledande besvärjelse och på så vis berövat piraterna de mänskliga sköldar som annars hade kunnat fälla avgörandet i striden så besegrades piraterna utan att en enda utav vare sig sällskapet eller de många slavarna miste livet. Be´sal föll för Odds lans då han for fram över slagfältet på sin mäktiga hingst och Salla som med hjälp av Kalixtus magi plötsligt fann sig stå mittemellan sina fiender stred så gott han kunde men dukade sedan under av sina många sår och en väldig ishand som frambesvärjts av Kalixtus. Krosse stred med ett raseri som bara kunde mäta sig med hans styrka och han och Starkad utkämpade en väldig envig, bland annat fick Starkad emotta ett slag mot sitt huvud som skulle ha dräpt en mjukare varelse, men till slut föll även Sallas tama rese och Cylla miste livet då fru Irmengard spetsade halvtrollet på Blodsbane och blev på så vis medveten om det svarta bladets fulla styrka och vidriga hemlighet. Blodsbane visade sig nämligen besitta en törst efter blod som som inte hade stått dess forna herre efter och inför fru Irmengards och hennes kamraters skräckslagna ansikten så förtärde bladet Cylla levande och drack hennes livsblod som om hon hade varit en kopp fylld med vin. Fru Irmengard slängde därefter ifrån sig bladet i avsmak och drog sitt gamla svärd för att försvara sig mot de övriga piraterna men hennes avtal med klingan hade nu beseglats med blod och det band som därigenom hade smidets skulle komma att följa henne under lång tid.

När de väl var klara så samlade sällskapet ihop de överlevande piraterna, prisades utav de forna slavarna och den utav stor tacksamhet uppfyllda skolastikern och försökte enas om vad som nu skulle bli nästa steg samtidigt som Katarina Barbarossa triumferande lyfte sitt stulna guldhalsband från den förrädiske styrmannens avskurna hals. Hennes hämnd fullbordad.

View
Om Piraternas fäste, Benrötans ursprung och en falsk Predikants dunkla syften.

Med hjälp av folket i Cisternen som avskydde och fruktade piraterna mer än någon annan så tog sig sällskapet upp via en dold lucka helt nära deras fäste utan att väcka någon uppmärksamhet och lyckades besegra dem i en enda kvick och överrumplande attack utan att slavjägarna ens hann förstå vad som hade inträffat låg de flesta av dem döda och sällskapet var i besittning utav både ett drakskepp samt upplysningar om var Kapten Barbarossas illa beryktade svarta skepp skulle befinna sig två dagar senare.

Det visade sig nämligen att kaparkaptenen aldrig satte sin fot på land utan överlät såväl införskaffandet av proviant som försäljningen av slavar åt sina under-kaptener. Det svarta skeppet färdades efter en rutt endast känd av honom och hans närmaste män och höll sig i närheten av Odjurets Gap. Ett legendomsusat rev bestående av väldiga spetsiga klippor fruktat av de flesta sjömän, varifrån han kunde operera nära nog ostört.

Sällskapet avstod dock från att omedelbart fara ut på havet och söka strid med Barbarossa för att istället hjälpa sina nyvunna allierade i Cisternen och sökte därför upp Eomund Fläder i ett försök att köpa botemedel. De insåg emellertid snart värdelösa i att skälva göra affärer med sina egna begränsade tillgångar för genom att först ha talat med Valter Läst, en skomakare som hade ruinerats av Fläder och därefter gjort sig vänner med Margareta Lärfte, en tyghandlar-fru vars make hade drabbats av benrötan (och en av alla dem som väntade på audiens utanför Apotekarens väldiga villa i den Höga staden) fick sällskapet själva tillfälle till att studera apotekarens ”affärsmetoder” på nära håll. Priset som begärdes för att frälsa den sjuke var nämligen alltid så högt att det drev köparen till ruinens brant och som dessutom tydde på en stor insikt i kundernas ekonomi och faktiska tillgångar så att priset noga anpassades till var och en som kom på besök. Förutom fru Lärfte så såg Sällskapet en utav stadens rikaste innevånare, Herr Brunwald – en hög representant för Kompaniet, lämna huset med blekt ansikte vilket visade på att Fläder var villig att göra sig en god förtjänst på vem det än mådde vara som hade drabbats av sjukdomen. Några närmare efterforskningar visade att det i själva verket var den mäktige mannens bägge döttrar som hade insjuknat och det rådde inte någon tvivel om att priset skulle bli därefter.

När de lämnade huset såg sällskapet till att växla några ord med Apotekarens sekreterare och fann så ut att inte ens Fläders närmaste man hade något till övers för sin herres affärsmetoder och i förtroende berättade han om att botemedlet inte tillreddes i villan utan i ett annat välbevakat hus nere vid vattnet som i all hemlighet tjänstgjorde som Fläders laboratorium. Detta var en upplysning som i samband med de onda aningar som hade väckts vid besöket i villan fick sällskapet att skrida till omedelbar handling och i skydd av nattens mörker begav de sig dit för att försöka komma över nog med botemedel till de olyckliga stackarna i Cisternen och dessutom ge den girige apotekaren en knäpp på näsan, alternativt försöka finna bevis på att han själv hade något med sjukdomen att göra.

Herr Fläders sekreterare hade inte överdrivet då han hade beskrivit laboratoriet som välbevakat då dess ägare hade hyrt in gott om vältränade legosoldater, härdade från krigen i Syd, till att försvara sin egendom och som det inte var nog så bevakades själva huset av en jättelik förvriden hund med två huvuden som sällskapet tvangs att bekämpa trots att de gjorde vad de kunde för att undgå upptäckt. Det tvåhövdade kreaturet tämjdes emellertid av Kris som lyckades nå fram till det stackars djurets ande och lugna det. Hunden var dock inte det enda monster som mötte dem i huset där laboratoriet låg då dess enda andra syfte verkade vara att härbärgera troféer från varelser av de mest skiftande slag. Här fanns uppstoppade varelser av alla de slag tillsammans med huvuden eller andra lemmar som monterats på träpaneler och som vittnade om apotekarens intresse för livets mest förvridna avarter. Den värsta upptäckten var dock själva laboratoriet och det Otyugh, fångat i den väldig press, som visade sig vara källan till botemedlet. Dessutom fanns det två flaskor med det sistnämnda i laboratoriet, försedda med herr Brunwalds namn och tydligt avsedda för hans bägge döttrar, Kris och Kalixtus valde att analysera en utav dem på plats och den unge druiden lärde sig på så vis att tillreda den åtråvärda dekokten med hjälp av vätska från det fångna monstret. Komna så långt blev de avbrutna av att Fläder själv anlände i sällskap med ännu fler soldater och sin personlige livvakt, Ditz för att hämta de bägge ampullerna. Sällskapet lyckades lura apotekaren och hans män, bland annat tog flera av dem posto på muren och låtsades vara vakter och Fläder gick därför själv in i huset där han omedelbart slogs ner och togs till fånga och trots att Ditz slogs tappert och gjorde allt vad han kunde för att försöka rädda sin herre så besegrade sällskapet både honom och de sista av vakterna och flydde sedan med hjälp av Dvida på hemliga stigar tillbaka ner till den gamla staden där de lämnade både Fläder och den nu tämjda besten i hennes vård och bara för att genast återvända genom stadsporten för att på så vis ha alibi för det inträffade. Av vakterna vid porten fick de emellertid reda på att hela staden var i uppror på grund av angreppet mot Fläder och att vaktmanskapet redan höll på att mobiliseras mot de som alla antog var skyldiga, (inte oväntat de sjuka som gömde sig under den Gamla staden) och sällskapet begav sig därför direkt till kapten Svarte för att berätta hela historien.

Kaptenen själv visade sig vara i upplösningstillstånd på grund av angreppet mot Fläder. Just innan sällskapet kom till tals med honom så lämnade två av stadsråden hans kvarter efter att ha gjort klart att angrepp mot stadens mer prominenta innevånare inte kunde tolereras. Men Svarte hade ytterligare ett skäl till oro. Sällskapet hade sedan tidigare känt till att hans hustru var svårt sjuk men nu stod det klart att även hon hade drabbats av Benröta, att kaptenen som hade satt i stort sätt allt han ägde i pant för att kunna köpa botemedel av Fläder och att han nu såg hur hennes sista hopp var ute i och med att någon hade kidnappat apotekaren utan att han hade hunnit tillreda botemedlet. Sällskapet gjorde en kort överläggning och gav därefter den kvarvarande dekokten till kaptenen och bad honom i utbyte att skjuta upp eventuella hämndaktioner mot de sjuka i Gamla staden. Svarte gav genast med sig och i samråd enades de om att försöka se om de kunna finna bevis på att Fläder var inblandad även i spridandet av sjukdomen. Vaktkaptenen som sannerligen inte kände något större medlidande med den girige apotekaren gav bifall åt planen och lovade dessutom att se till att Fläders hus lämnades obevakat genom att kalla in hans soldater till stadsvakten. Svarte gav dem ett dygn på sig att finna bevisen och gav sig sedan iväg för att se till sin hustru.

I samma stund som Fläders hus lämnades obevakat så strömmade emellertid anhöriga till de sjuka dit i förhoppning om att själva kunna finna botemedlet och när sällskapet anlände så var huset redan under kontroll av en annan patrull ur stadsvakten. Med hjälp av det brev som kaptenen hade skrivit åt dem och sin numera beryktade vältalighet så lyckades sällskapet övertyga den sergeant som hade ansvaret för vakthållningen att låta dem undersöka huset på villkor att de inte stal något och gick med på att låta sig eskorteras av två av hans män och efter att grundligt sökt igenom herr Fläders arbetsrum, där de fann ett brev utställt från apotekaren till den döde astrologen Kerm ( beviset på att Fläder verkligen hade varit mannen bakom ormsymbolen i astrologens egen liggare ) vilket var förklaringen till hur Fläder kunde ha varit så välunderrättad om sina kommande kunders ekonomiska situation så fann de en hemlig kammare dold bakom en bokhylla som, förutom apotekarens enorma fjärilssamling, även rymde själva hemligheten bakom Benrötan som ju egentligen inte var en sjukdom över huvudtaget utan spridd av en förvriden hybrid mellan insekt och fjäril vars ägg hade placerats ut av Fläder över hela staden. Förutom brevet vars antydningar redan dem var tillräckliga för att spekulera i apotekarens skuld så fann sällskapet även kartor och datum som var mer än nog bevis för att få kapten Svarte att avblåsa jakten på de sjuka innan den ens hade hunnit börja och sällskapet återvände därför till den Gamla staden för att underrätta sina vänner om den goda nyheten och föra herr Fläder inför rätta.

De hann dock inte mer än berätta för Dvida vad det var som hade hänt då en av de sjuka, en man vid namn Arne som varit en av Edvers handgångne män, kom stapplande genom gången, Arne var sårad efter strid med råttfolk och då han hade hämtat sig kunde han berätta hur Edver hade försvunnit natten före. Enligt Arnes berättelse så hade Edver fått se en skymt av skuggmonstret som plågade Cisternen, sökt strid men själv blivit besegrad och bortförd. Flera av hans män hade dött i striden mot odjuret och Arne själv och de få av hans kamrater som hade överlevt, bara genom att komma springande sent till striden, hade inte sett något annat än en väldig svart skugga som hade klättrat upp längs väggen och tagit med sig deras ledare. Deras bekymmer hade emellertid bara börjat, för så fort det hade stått klart att hans värsta rival om de sjukas gunst hade försvunnit så hade Predikanten gett order om att sluta till Cisternen för att stänga av all kontakt med yttervärlden och därefter kört iväg allt vad som återstod av Edvers folk. Arne och de andra, varav flera av dem redan var sargade efter striden mot skuggmonstret hade kommit ifrån varandra efter ha mött en grupp med råttmän och Arne var osäker på hur många av Cisternens försvarare som egentligen hade överlevt.

Dvida blev givetvis mycket upprörd över Arnes berättelse och ville genast sätta iväg för att försöka undsätta sin bror och sällskapet beslöt sig efter en kort överläggning att bistå henne så gott de kunde och satte därför Arne till att bevaka Fläder och den väldiga hunden tills de kom tillbaka. Ett beslut som skulle visa sig bli ödesdigert. Men det visste de inte då de kämpade sig upp genom de gamla akvedukterna som ledde mot Cisternens topp och in på Råttmännens territorium. Efter en fruktansvärd strid i ett av de gamla kontrollkomplexen där sällskapet slog ihjäl nära nog ett femtiotal råttor lyckades de öppna en dörr som råttmännen hade gjort sitt bästa för att skärma av och bakom den fann de så monstret som hade rövat bort Edver, en väldig svart spindel och dess vidriga avkomma, och lyckades därmed både med att befria sin vän och göra slut på de monster som hade plågat den lilla bosättningen i Cisternen långt nedanför. ( Alla utom en väldig spindel som Kris tämjde och beslutade sig för att behålla som rid-djur. ) En kort genomsökning av de få kropparna efter spindelns offer som var kvar övertygade dock både Edver och sällskapet om att någonting inte stod rätt till. Nästan 30 människor hade försvunnit sedan monstret började att härja i Cisternen men i spindelhålan fanns bara ett halvdussin kroppar.

Tiden hade således kommit för att konfrontera den falske Predikanten som hade tillskansat sig makten över bosättningen och genom att tvinna spindelnät till rep så kunde sällskapet, Dvida och Edver fira ner sig till bosättningen mer än 100 meter längre ned utan att bli upptäckta. De blev emellertid tvungna att lämna kvar Fjorde vars skador var alltför grava efter striden mot spindlarna och som var så svag efter giftet att han knappt kunde gå.

Väl nere på Cisternens botten så fann de att större delen av bosättningen höll samlingsmöte utanför ruinerna och de bestämde sig därför för att undersöka Predikantens hus för att se om de kunde bringa någon klarhet i hans planer. Med hjälp av Kris som i svärm-form tog sig in via ett trasigt vattenledningsrör så kunde sällskapet komma in i huset utan buller. Odd fann att det altare som var beläget i huset dolde en hemlig gång nedåt i underjorden under tiden som Kris fann en dold lucka invid Predikantens säng som dolde två heliga ting, en stav och en mask, som torde ha tillhört en helig man. Masken uppvisade emellertid tecken på att ha tagits från den ursprunglige ägaren med våld och sålunda utrustade med dessa föremål gav sig sällskapet ner i den hemliga gången och fann sig därefter klättrandes lodrätt ner längs med ett väldigt brett rör. Andra rörmynningar mynnade ut ifrån detta och så fort Kalixtus hade fått klart för sig att dessa rymde fladdermöss så brände han bort svärmarna innan de hann komma ut för att attackera eller försvåra klättningen och det var därför inte förrän sällskapet hade kommit nästan ner till botten av röret som de tvingades till strid mot de väldiga förvridna fladdermöss som utgjorde flockens ledare. Ett mindre hinder på vägen för så pass erfarna kämpar och utan att förlora många steg på sin färd så lämnade sällskapet röret och befann sig därefter i ett gammalt gravvalv som hade dolts under den Gamla staden under tusentals år och som rymde kropparna efter en gammal legendomspunnen hjälte från det gamla Imperiets guldålder, värre var att både han och hans familj fortfarande befann sig därnere i form av blodtörstande vampyrer tillsammans med alla dem som hade försvunnit från bosättningen och nu hade blivit odöda monster. Med hjälp av staven, som skänkte Kalixtus möjlighet att hålla horderna av blodsugare på avstånd med heligt ljus och masken så lyckades sällskapet till slut att trotsa vampyrernas sinnespåverkande krafter och skänka dem frid. Särskilt Starkad var illa utsatt och fann sig mer än en gång lyfta vapnet mot sina vänner tack vare de odöda fasornas stirrande blickar. När de väl hade rensat valplatsen så fann sällskapet även spår efter en ritual som tydde på att Predikanten hade känt till vampyrerna under en lång tid och att det var han som hade legat bakom merparten av försvinnandena från Cisternen. Sällskapet klättrade sålunda genast upp till Cisternen för att ta itu med den falske förkunnaren och förde med sig en hel del värdesaker från gravvalvet, inklusive hjaltet till det svärd som den forntide hjälten hade burit och som tycktes viska åt dem i mörkret.

De fann Predikanten i ett sorgligt tillstånd. Utan sina herrars inflytande tycktes han ha åldrats 20 år och när sällskapet fann honom hade han svårt att förstå vad som hade hänt. Något som Kalixtus utnyttjade till att få honom att tro att han var död och att sällskapet var hans minnen som kommit för att plåga honom i evinnerlig tid och som slutgiltigt knäckte hans redan svårt sargade sinnen.

De överlämnade Predikanten till Edver som tills vidare lät den yrande varelsen leva och som gick vidare med att läxa upp sina kamrater genom att berätta hur Kris till synes verkade ha lyckats bemästra botemedlet och att yttervärlden inte enbart ville dem ont. De av Cisternens innevånare som hade lyssnat på den falske förkunnaren anfäktades av svåra skuldkänslor och Edver sände genast folk för att hämta tillbaka dem som Predikanten hade drivit bort från bosättningen och sedan duka fram till en festmåltid, ( bestående mestadels av råttkött ) för att fira segern över ondskan och det kommande botemedlet.

Dvida begav sig genast av för att hämta Fläder och Arne till Cisternen men återkom efter bara en timme med förskräckliga nyheter; Fläder var borta. Sällskapet skyndade upp och kunde bara bekräfta vad Dvida hade sagt. Både Eomund Fläder och Arne var borta och till Kris stora fasa så var den stora hunden dräpt. Det enda som fanns kvar var några repstumpar och när sällskapet hade tytt de spår som de hade kunnat hitta så stod det klart att Fläder på något vis hade övertygat Arne om att släppa honom fri och därefter hade de slagit ihjäl hunden och flytt upp mot ytan så fort som möjligt.

View
Kerm, Röda sjöjungfrun, och de bensköra

(editera efter behag)

Kerms torn och ledtrådarna vi fann

Kerms torn, format efter Yggdrasil, låg på ön med de fina husen. Vi tog oss in i tornet via trädgården, som planterats för att efterlikna de nio sfärerna. Tornvåningen inhyste en kikare, men det var dag, så vi kunde inte se vad den var riktad mot. Men vi hittade stjärnkartor, och skrifter ur vilka kunde framtydas att stjärnorna snart var “rätt”, och att något dåligt därför skulle hända ute på havet.

Det framgick okså att Kerm frukatde för sitt liv, och i hans liggare hittade vi följande symboler:

  • apoteksorm – en läkare (helare?)
  • pengapung – Släggan är vi rätt säkra på
  • äpple – ???
  • kalk – ???
  • öra – En rådsmedlem har bara ett öra

En av övriga tre var små, regelbundna belopp, som vi uteslöt. Vilken? Vilka blev kvar?

Röj på Röda sjöjungfrun

Vi slog upp dörrarna och gick tvärs igenom hela Röda sjöjungfrun, till total tystnad och dito iakttagande. Efter lite tjuvlyssnande hörde vi om några besökares planer på att klubba ner den förste av oss som gick ut om hörnet och pinkade. Så vi överraskade dem totalt genom att skicka på dem Odd. De var trots allt bara tre-fyra stycken.

Under tiden blev det strid på jungfrun, eld utbröt, folk flydde, kalabaliken var total, men till slut vann vi och fick reda på Barbarossas tillhåll i Gamla stan, samt en väg dit över vattnet.

Råttor och benröta under Gamla stan

Vi gick istället över bron till ön med Gamla stan, och mötte vakter som satts att förhindra att smittade av benröta tog sig ut. De tvekade att släppa in oss, men vi hade ju papper på att få passera. De varnade oss för hemska jätteråttor och folk som draddats av benröta, och lovade sedan heligt och dyrt att inte släppa ut oss om vi drabbats, men släppte till slut in oss med orden “ni lär se vilka som är drabbade av benröta”.

En fågelman betraktade våra rörelser. För att undgå att synas på väg till Barbarossa valde vi vägen under Gamla stan, där gamla Gamla stan låg; en stad under staden. Vi hittade ett lik som åts upp av råttor i vår åsyn. När de gnagt av allt kött och gått därifrån, och alla hade blivit av med vad maginnehåll de haft, så stegade vi modigt vidare som de sanna hjältar vi var.

En bokförsäljare vid namn Barin trodde vi var några andra han väntade på. Medan vi diskuterade dök de andra upp; pirater som gick till attack. Striden var hård och i utkanten av huvudstriden rann Kalixtus magi av den flyende magikern, ända tills Odd red ner honom med sin häst. Mannen sålde förbjuden kunskap som De Glömde ville gömma undan. Han gav oss böckerna. Vi lät honom gå.

Slutligen mötte vi en grupp med benröta; vanligt folk vilkas lemmar förvridits av någon yttre påverkan. Dock tycktes det inte vara en sjukdom utan en effekt av någon yttre påverkan. De erbjöd oss samarbete i vår kamp mot piraterna, och ledde oss till deras hem i en jättecistern. Kris konstaterade att vattnet inte var smittat, Kalixtus att benrötan var påverkan utifrån. Folket berättade om sitt problem; ett monster dödade folk som sov ensamma.

Deras problem blev inte mindre av att en charlatanpräst predikade en icke-våldsfilosofi som innebar att folket skulle ligga ner och ta stryk av piraterna, av benrötan, och av monstret. Edver och Edvida av benrötefolket berättade om en nordman, en helare – Eomund Fläder – som kunde bota benröta men som tog rejält betalt för detta.

Visst vore det ett sammanträffande om herr Fläder är läkaren i Karms liggare? Är det samma monster som dödade Karm och stal hans själ, som tar livet av folket? Hur hänger pusselbitarna samman?

View
Släggans vrede.

Nere i krogens källare firade våra vänner Starkads seger över “Mästaren” med dryck, fala (fallna?) kvinnor och gamman. Deras nyvunne vän Kaltor försökte övertyga Starkad om fördelarna med att ställa upp i fler strider under tiden som Odd, som fann idéen med att utnyttja slavar som gladiatorer mer motbjudande än de andra, unyttjade sina vänners ouppmärksamhet till att smyga sig vidare ner i tunnlarna under krogen för att se vad han kunde göra åt saken. Han blev emellertid snart upptäckt och återförd av två vakter samt Släggan själv som sade sig vilja ha ett allvarligt samtal med sällskapet. Efter en kort förvirring stod det dock klart att den kortväxte mannen inte önskade strid utan hade kommit för att hyra deras tjänster. Dels för att Starkad hade visat sin styrka i ringen men även för att de var nykomlingar till staden och inte var en del av dess intriger. Det visade sig nämligen att Släggan nyligen hade lagt ner åtskilligt med resurser för att komma över ett visst föremål för en klients räkning men denne dog under mystiska omständigheter innan Släggan hade hunnit få betalt och då den sistnämnda var mer än lovligt förolämpad över att ha blivit lurad på sina pengar ville han veta vem som låg bakom dödsfallet. Att det var mord kunde det inte råda några tvivel om. När klienten, en stjärntydare vid namn Kerm, blev funnen i sitt hem bar han ett uttryck av yttersta fasa i ansiktet. På en direkt fråga från Sällskapet varför han helt enkelt inte lät återuppliva strärntydaren log Släggan bistert och svarade att det hade varit hans första åtgärd men att den Helprästinna som han vanligen utnyttjade till slika uppdrag hade varit oförmögen till att vara sig tala till eller än mindre återkalla den döde mannens själ – något som bara hade ökat Släggans övertygelse om att Kerms död var mord.

När han hade kommit så långt i sin berättelse ville sällskapet veta vad det var för ett föremål som Kerm hade varit intresserad utav och Släggan lät då hämta en kista som när han hade vikt upp sammetstyget däruti visade sin innehålla en liten kristallskärva inte helt olik den som Sällskapet hade fört med sig från gravfältet utanför Dalsåker även om deras var betydligt större och än mer intrikat. Det var, förklarade Släggan, en “drömsten”. En artefakt som då och då såldes för höga summor på marknader i staden och som var populära hos rike män och kvinnor både i Svärdsholme och på andra sidan havet då den ansågs kunna skänka ljuva drömmar och en god natts sömn för plågade samveten vilket innebar att de gick för skyhöga priser. Just den sten som Släggan visade upp skulle Kerm ha betalat inte mindre än 30.000 guldmynt. Vad den stora artefakt som sällskapet bar med sig skulle tinga för ett pris på öppna marknaden var omöjligt att säga och de visste bättre än att fråga Släggan om saken. De valde emellertid att åta sig uppdraget då det nu hade visat sig höra samman med deras egentliga syfte i staden. Till betalning skulle de få 5000 guldmynt, eller efter att Starkad hade förhört sig om saken och de hellre ville, Mästarens frihet.

Deras första steg blev att tala med Kraka, den helprästinna som hade tagit hand om Kerms döda kropp, på vägen till dödstemplet som låg beläget centralt i hamnen fann de en död kropp och tog med sig denna för att på så vis ha en ursäkt för att tala med Kraka. Något som emellertid visade sig vara onödigt då hon visade sig vara mer än lovligt talträngd och gärna diskuterade sitt värv i detalj. Senare skulle sällskapet inse att det berodde på att hon var drogad bortom sans och vett. Ja, hon hade verkligen tagit hand om Kerm och på Släggans begäran försökt att återkalla honom till livet eller åtminstone tala till hans själ för att få svar på vem som hade haft ihjäl honom och varför men utan att få svar. Kraka sade sig ha sökt över alla de nio världarna utan att finna den döde mannens själ och hennes röst hade ekat ohörd i både dödsriket och Asgårds hallar. Det var därför Krakas bestämda uppfattning att den som hade tagit livet av Kerm även hade fört bort hans själ till en plats utanför Världsträdets grenar och sällskapet som nu visste vad det var för en fasa som vilade under dess rot hade inte svårt att tro på hennes historia. Kerms död verkade på mer än ett vis ha en koppling till Nidhögg.

Efter att ha mutat sig igenom stadsporten som avskiljde Hamnen från handelskvarteren återvände sällskapet till sitt värdshus för att sova och diskutera hur de nu skulle gå vidare. Kalixtus berättade om en idé han hade om att bygga en stad när hans äventyrardagar var till ända och inbjöd sina kamrater till att hjälpa till att fullborda hans dröm. En diskussion som sysselsatte dem alla till långt in på natten.

Nästa morgon, efter en natt som vanligt präglad av mardrömmar – mardrömmar som nu även började plåga övriga gäster och personal på värdshuset, fick sällskapet besök av män i Svärdsholmes stadsvakts färger som bad dem att följa med för en privat diskussion med några “höga herrar.” Det var inte tal om några egentliga hotelser med vakterna var mycket tydliga i sin begäran och sällskapet fann sig därför snart på väg till den norra ön i en täckt fångvagn för att inte väcka uppmärksamhet. Väl framme på ön som präglades av rikedom och lyx på ett vis som hitintills hade varit osynligt i övriga Svärdsholme fördes de raka vägen till rådhuset och ställdes inför självaste Stadsrådet. Fem mäktiga köpmän som fungerade som stadens härskare och som efter att ha hört Rude och de övriga befriade fiskarnas berättelse hade bestämt sig för att Sällskapet var de rätta att ta itu med det ökade problemet med kapare i farvattnen kring Svärdsholme.

Rådsmedlemmarna förklarade i förtäckta ordlag hur de var oförmögna till att ta öppen strid mot piraterna på grund av de invecklade handelsavtal och allianser som präglade stadens politik ( det egentliga skälet torde vara att de var oroliga för att stöta sig med Kompaniet) men med tanke på den stora handelsflotta som sades vara på väg från Södern och att kaparverksamheten riskerade att slå mot handeln så såg de inte några andra alternativ än att hyra “utomstående krafter” till arbetet med att slå ut kaparnas ledare och den som mer än någon annan ansågs vara ansvarig för det ökade sjöröveriet – den fruktade kapten Barbarossa. Om sällskapet skötte saken diskret och utan att öppet blanda in rådet skulle de bli rikligt belönade med både guld och silver men även med borgarskap och fulla handelsrättigheter i staden. Då sällskapet redan sedan tidigare hade tagit ställning mot kaparna valde de att anta erbjudandet och diskuterade igenom sitt nästa drag med stadens vaktkapten Hermod Svarte som gav dem ett brev som gav dem möjlighet att passera igenom stadens portar under alla tider på dygnet och även anmodade stadsvakten att hjälpa dem vid behov ( så länge hjälpen skedde diskret ) samt gav dem tipset att besöka hamnkrogen “Den Röda Sjöjungfrun” som var ett känt tillhåll för ohederliga sjömän och där de kanske kunde hitta vidare ledtrådar till Barbarossas tillhåll.

Innan de tog itu med att gå på kaparjakt och då de ju ändå befann sig på den rätta av öarna valde sällskapet att besöka Kerms bostad för att se om de kunde finna några ledtrådar kring stjärntydarens död.

(forts följer)

View
Färden mot Svärdsholme och vad som därav blev.
Starkad visar ingen nåd

Sällskapet tog sig således till handelsstaden per kärra och utan att råka ut för några större äventyrligheter på vägen. När de väl hade kommit innanför de välbevakade portarna så avslöjade Irmengard Galtesdotter en falsk guide och ett hotande rånförsök innan tjuvarna ens hade hunnit närma sig sällskapet och dessa lommade tämligen slokörade iväg med oförättat ärende under det att sällskapet, som redan nu hade börjat inse vad en tillvaro som väntade dem i staden, installerade sig i ett litet värdshus ägt av en viss dvärg vid namn Jerk och lyckades med litet lämpor och övertalning även finna ut att dennes stalldräng hade en morbror som var fiskare och som kanske skulle kunna tänkas veta något om vattnen utanför staden där portalen intill Nidhögg påstods ligga.

Därefter beslöt de sig att undersöka staden litet närmare på jakt efter fler ledtrådar och lyckades på så sätt blanda sig i vitt skilda affärer och på samma gång göra sig ett namn, åtminstone i Svärdsholmes undre värld.

Efter en kort episod där Kalixtus räddade en tiggare från att bli piskad av en irriterad kusk som inte tyckte att mannen kom ur vägen fort nog genom att helt sonika trolla bort piskan blev Starkad rekryterad av en liten man vid namn Kaltor som sade sig företräda ett gladiatorstall och som i Starkads svällande muskler och hotfulla utseende (Trots alla dennes egna försök till motsatsen) såg sin egen lycka och snara framgång. Sällskapet insåg att det här kunde finnas en möjlighet att tjäna pengar, något de var i sorgset behov inför det kommande portalsökandet och Starkad lät sig således övertygas om att möta sin blivande mecenat samma kväll på etablissmanget “Släggan” där sådana inofficiella strider man mot man ansågs vara höjden av underhållning.

Innan det hade hunnit bli kväll så drogs sällskapet emellertid in i en annan och än mer obehagligt äventyr. På väg genom en gränd hörde de nämligen rop bakom sig och när de vände sig om såg de hur en trasklädd man med bundna händer flydde för sitt liv åt deras håll. Odd som vanligt snabbtänkt och villig att gripa in till de svagas försvar skyndade sig att knuffa in mannen i ett hål i ett plank och sällskapet hjälptes sedan åt till att övertyga hans förföljare, en samling hårdföra män med främmande dialekter och vassa svärd att fortsätta jakten åt fel håll. När de väl var ensamma fiskade sällskapet återigen fram fången vars namn var Rude och fick höra hela hans historia. Rude var inte träl utan en fri fiskare som i likhet med flera av sina kamrater hade blivit tillfångatagna utanför kusten av kapare i Kompaniets tjänst. Kaparna hade sänkt fiskarnas båt och därefter fört sina fångar till staden där de ämnade skära ut deras tungor och sedan sälja dem som slavar. Detta var upplysningar som var tillräckligt för att sällskapet skulle lova att hjälpa de fångna och den före detta fiskaren ledde dem då till ett till synes övergivet lagerhus i den mest nedgångna delen av hamnen där man mycket riktigt fann de övriga fiskarna som ännu inte hade hunnit förlora sina tungor och även flera av de kapare som hade fångat dem. Efter en hård strid låg kaparna äntligen döda och deras fångar prisade sällskapet i stora ordalag och lovade att stå till buds med vad för tjänster som kunde komma att krävas av dem i framtiden.

Sedan återgick sällskapet till Släggan och sin forna plan där Starkad, med sina vänners hjälp och trots de skador som han hade ådragit sig i kampen mot kaparna, utkämpade en envig mot ett halvtroll endast känd under det föga blygsamma namnet Mästaren och utgick med segern till ägaren av etablissemangets stora vrede och sällskapets inte helt ringa förtjänst då de alla hade valt att satsa stora summor på sin kamrat som vinnare med gynnsamma odds. Plötsligt var de rika och stadens alla portar syntes öppna sig för dem.

Härnäst: Släggans vrede.

View
Vad som slutligen hände i Biblioteket.
Den förrädiske Hede och Nidhöggs hemlighet.

( Händelseförlopp och diskussioner i stora drag. Om något saknas vore jag tacksam om ni lade till det. Det var en lång diskussion. :) /P )

Väl nere i källaren fann så sällskapet slutligen vad som låg bakom alla de fasor som hade drabbat biblioteket. Den försvunne skolastisker som Mäster Baldur hade omnämt tidigare visade sig vara en man vid namn Hede som hade blivit utsänd att Herr Karl av Dreja för att finna ytterligare information om de demoniska horder som konungen sades förfoga över. För att ta sig förbi de ålderstigna säkerhetsanordningarna som omgav det inre biblioteket hade Hede, andebesvärjare som han var, valt att utnyttja en elementarande som han hade bundit i sin tjänst. I samma stund som dörrarna öppnades så tappade Hede emellertid kontrollen över sin fånge och hade knappt själv hunnit sätta sig i säkerhet i det inre valvet tillsammans med ett fåtal skrivare förrän anden tog kontrollen över bibliotekets dolda fällor och väktarstatyer och tog ut sin hämnd på alla de som den kunde hitta.

Hede blev först överlycklig över att få se sällskapet då han kände väl igen dem ifrån Misteldal och trodde att de hade kommit för att rädda honom och föra den hemliga information han hade kommit över till herr Karl. Hans räddare blev av lättförklarliga själ något mindre upprymda men valde efter en kort överläggning att göra vad de kunde för att få ut Hede från valvet. Återstod bara att ge sig i kast med anden som de inte lyckades lugna trots att Kris gjorde sitt yttersta. När striden så väl var ett faktum så valde Odd att teleportera sig in i valvet framför att slåss mot den tidigare förslavade anden och då han ogillade Hede och dennes metoder så lyckades Odd snart provocera denne så mycket att de började slåss, Hede visade sig emellertid tämligen välförfaren i magi och håll bättre stånd stånd än väntat samtidigt som Odds kamrater, Kris, Starkad, Kalixtus och Irmengard stred mot anden och besatta statyer på utsidan. Till slut var i alla fall Hede besegrad och hans ande fördriven och sällskapet valde sedan att gå igenom det hemliga biblioteket för att försöka utröna sanningen bakom den märkliga drömartefakten som de bar på. En sanning som visade sig vara värre än vad de först hade anat eller vågat tro. Den sten som de bar på och som herr Karl ville använda till att bekämpa konungens demoner var kom i själva verket från en annan värld, Nidhögg, där världsätarna härskade. En millenium tidigare hade de kommit till Midgård från sin egen döda värld som de hade gjort så många gånger tidigare drivna därtill av en allt överskuggande lusta och hunger. Den här gången hade de emellertid blivit besegrade och fördrivna genom en desperat akt från den siste konungen över Thule och hans högsta magiker som till sitt försvar hade låtit kalla fram sju väldiga demoner från Ginunngagap till sitt försvar. Dessa demoner sades fortfarande vila under Thule väntande på att en krönt konung åter skulle leda dem ut i strid. Något som enligt vissa av skrifterna kanske skulle visa sig nödvändigt inom en snart framtid för hotet från Nidhögg var ingalunda glömt och det fanns tecken i skyn på cykelns fullbordan närmade sig ånyo. Vad gällde artefakten som de bar på så angavs ingenstans i skrifterna hur ett sådant ting skulle kunna förgöras, vare sig genom magi eller styrka, men hur den skulle kunna lämna denna värld samma väg som den hade kommit, genom en portal till Nidhögg. I det hemliga biblioteket fanns även angiven platsen för just en sådan som visade sig ligga i havet inte långt utanför Svärdsholmes, den största staden i Thules, kust.

När sällskapet konfronterade Mäster Baldur med sina fynd så medgav den gamle bibliotikarien att så var fallet och att den blivande konung Erik var ättling i rakt nedstigande led till den siste av Thules forna härskare och den ende som kunde styra avgrundsfurstarna. Om Nidhöggs styrkor verkligen återvände skulle pojken således vara Thules och ja, hela Midgårds, sista hopp. Återstod bara att övertyga ärelystna stormän och självvåldiga jarlar om den saken. Efter en kort tvekan valde sällskapet så att avslöja sina egna tidigare förehavanden med Herr Karl av Dreja och Jarl Eomund och varför de hade kommit till Silverfallen till att börja med. Efter en lång diskussion enades de om det tveksamma i att försöka övertyga de fria jarlarna om att ansluta sig till en konung med makt att kommendera demoner i strid men sällskapet lyckades i alla fall övertyga Baldur om det förnuftiga i att underrätta Silverfallets fiender om vikten av hotet från Nidhögg och man enades därmed om att släppa Hede och låta honom i största hemlighet underrätta herr Karl om saken under tiden som sällskapet själv färdades till Svärdsholme för att finna ut så mycket de kunde om den påstådda portalen och se om de på detta vis kunde göra sig av med sin ovälkomna börda en gång för alla.

View
Bibliotekets väktare

Efter att ha gjort sig hemmastadda i klostrets gästsal och kännt en gryende vanmakt inför alla de spår i deras sinnen som artefaktens ständiga mardrömmar lämnade mötte så sällskapet äntligen en utav bibliotekets fem föreståndare, en gammal munk vid namn Baldur, som artigt lyssnade på deras begäran men som sedan sorgesamt tvingades medge att biblioteket var stängt tills vidare av anledningar som han dessvärre inte kunde gå närmare in på. Sällskapet var välkomna att vila ut i klostret men något biblioteksbesök kunde det alltså inte bli frågan om.

När sällskapet ville veta mer och Kalixtus dristade sig till att omnämna sällskapets goda hand med att hantera vissa problem så blev han omedelbart näpsad av den riddare som hade åtföljt Mäster Baldur till mötet, en bred tempelkrigare vid namn Geir som utan större artighet förklarade att Silverfallen klarade sig utmärkt väl “utan legoknektar och hyrsvärd”.

När de väl hade lämnats ensamma sjönk sällskapet åter ner i förstämning då den enda vägen till ytterligare kunskap om artefakten verkade vara stängd för dem. Odds förslag om att på egen hand bryta sig in i biblioteket röstades ner av de övriga liksom Irmengards idé om att vänta. Förr eller senare så riskerade de att någon skulle få reda på att de hade befunnit sig i Jarl Eomunds sold och då skulle de befinna sig på fientlig mark.

De lade nu dessutom märke till hur de stod under ständig bevakning, men med hjälp av litet vin lyckades Kalixtus tina upp vaktposten och kunde på så vis få reda på litet mer bakgrund om vad det hela egentligen rörde sig om. Biblioteket, sade han, var stängt tack vare någonting som hade sluppit löst efter att en främling “med goda vitsord” hade fått tillgång till de nedre salarna två veckor tidigare, vad det nu var som hemsökte biblioteket var okänt för vakten men han visste att berätta hur bara en av de unga noviserna hade undkommit med livet bara för att dö yrande av skräck på hospitalet senare samma natt med kroppen svårt vanställd av sår som efter grova klor.
Tempelriddarna, under befäl av Geir då deras egentlige befälhavare befann sig på recognoserings resa inför det kommande, förmodade kriget, hade därför låtit spärra av biblioteket efter att den första patrull som hade begett sig ner i bibliotekstornet hade gått förlorad och avsåg att behålla skälet därtill innanför fästets murar för att inte uppvisa någon svaghet inför fienden. Nyheter som på inget vis gjorde sällskapet lättare till sinnes.

De avbröts emellertid i sina dystra funderingar av Mäster Baldur som oförhappandes dök upp under deras kvällsmåltid för att tala med dem i enrum. Han bekräftade vaktens berättelse men sade sig även vara allt för oroad för de noviser som hade blivit kvar där nere för att bry sig vidare om Geirs order om att hålla portarna stängda. Mäster Baldur gav därefter sällskapet ett säreget erbjudande: Om de tog sig in i biblioteket och trotsade de fällor som skyddade det och de monster som nu bebodde det och återkom med information om vad för ett öde som hade drabbat de försvunna noviserna så skulle Baldur i utbyte öppna upp all bibliotekets kunskap för dem, inklusive de mest svarta och förbjudna hemligheter som dväljdes längst ner under tornet utan att de skulle ha varit tvungna att presentera sina skäl därtill i ett Presidium vilket annars var det gängse tillvägagångssättet. Inför denna möjlighet att få klarhet i drömartefaktens ursprung så föll sällskapet genast till föga och kort efter det att Erasmus hade smugit till dem deras vapen som de hade varit tvungna att lämna ifrån sig vid ankomsten till fästet så befann de sig innanför bibliotekets väggar och i full färd med att konfrontera det som nu vistades däruti.

Det visade sig nämligen att biblioteket var hemsökt av gargoyler, vidriga stenväsen, statyer som hade fått liv på en för sällskapet okänd väg, dräpt var och en som de hade kunnat finna och som nu strövade i dess salar på jakt efter blod. Efter att ha besegrat en större grupp utav dem fann sällskapet så tecken på överlevande, en röst som hördes svag och tunn genom en ventilationslucka förklarade att han befann sig i källaren men att han var oförmögen att komma därifrån och bad om hjälp. Däremot så vägrade han uppge sitt namn oavsett hur mycket Starkad pressade honom och det var inte utan en viss misstänksamhet som sällskapet anträdde färden vidare ner i det stora bibliotekstornet. Med hjälp utav en nyckelamulett som de fann på en utav de döda männen lyckades så sällskapet ta sig in i vaktrummet och besegra en väldig grotesk gargoyle som inte bara svingade en yxa utan som utnyttjade rummets eldfängda fälla så kunde Odd desarmera resten av bibliotekets dolda faror med sin Guds hjälp, Kalixtus aktiverade hissen och vägen vidare ner till källarvåningen var sålunda öppen.

View
Ett ödesdigert val.

Efter att ha vilat nere i graven och för första gången själva förnummit styrkan i de mardrömmar som artefakten förmådde förmedla så diskuterade sällskapet noga vad de nu skulle ta sig till med artefakten, att lämna den till Jarl Eomund och hans folk verkade vara ett dåligt alternativ med tanke på vad de nu kände till om dess inneboende krafter, och till slut enades de om att antingen förgöra den eller på andra vis se till att den inte hamnade i orätta händer.

Med gemensamma krafter, såväl magiska som med ren muskelstyrka, försökte de förgöra den men utan att lyckas åstadkomma ens det minsta märke på den underligt formade kristallen. Till slut såg sällskapet inte någon annan möjlighet än att ta den med sig och som sin första anhalt valde de att återvända till Dalsåker och diskutera med Vidar. Det visade sig emellertid vara ett större företag än vad de hade hoppats för de underliga, asktäcka vildar som bebodde området visade inte några tecken till att låta sällskapet lämna graven lättvinnigt och hårda strider vidtog innan de till slut kunde lämna det gamla slagfältet i ett stycke och efter det att Starkad hade vilselett en större del av vildarna genom att ensam fortsätte ut i skogen efterlämnande falska spår.

Vidar och Sven välkomnade sällskapet åter men visste inte på någon råd rörande vad de skulle ta sig till med artefakten. Däremot så visste han att berätta om hur hans ordens överhuvud en gång hade besökt klostret vid Silverfallen och hur där sades finnas samlat 1000 år av skriftlig kunskap som hade bevarats ända sedan det gamla Rikets fall. Om det någonstans fanns vetande om ett liknande ting borde det vara där ansåg Vidar och sällskapet som inte såg sig ha mycket annat val bestämde sig sålunda att bege sig dit.

Sålunda anträdde de färden norrut och följde den väldiga flodens sträckning, noga med att inte dra till sig onödig uppmärksamhet, de mötte inte några andra resande av intresse men blev en gång åsyna vittnen till hur krigare från Misteldals hird var i full färd med att tvångsutskriva folk ur bondebefolkningen. Kriget tycktes nu rycka allt närmare.

Vid ankomsten till Silverfallen bemöttes sällskapet med en viss skepsis av vaktmanskapet men tack vare sina välsmorda tungor och goda uppförande så emottogs sällskapet som gäster och eskorterades in på området av en ung munk vid namn Erasmus där de snart återförenades med Starkad och gjorde sig klara för att snart påbörja sitt sökande efter kunskap. Alla frågor om tillgång till biblioteket bemöttes emellertid med tystnad.

En tystnad som emellertid snart skulle få sin förklaring…

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.