Nordmark

Färden mot Dalsåker

Episoden inleddes med sällskapet bakom lås och bom i Misteldal där de tvangs till att förklara sitt handlande gentemot Wilhelm Grisling. Då de inte hade slagit ihjäl sabotören så kunde deras eventuella skuld i dramat snart avskrivas men jarl Eomund var fortfarande rosenrasande över att de hade burit hand på en av hans hirdmän under striden. ( Den stackars mannen blev först lagd i magisk sömn och sedan svårt bränd av en brinnande sfär frammanad av Kalixtus. )

Räddningen kom dock till våra vänner tack vare herr Karl av Drejas försorg. I utbyte mot att de utförde en enkel uppgift för honom erbjöd han sig att lägga ett gott ord hos jarlen för deras räkning och dessutom se till att de släpptes fria. Det var även nu som våra vänner för första gången fick klart för sig varför de egentligen var kallade till Misteldal och varför deras vapenvana och tidigare möte med Dytand var av en sådan vikt för Misteldals herrar.

Vad herr Karl önskade var att sällskapet skulle färdas till byn Dalsåker två dagsmarscher norrut och finna en dvärg vid namn Guri Snedskägg som hade färdats dit tillsammans med en grupp beväpnade män för att finna ett ting som sades kunna öppna eller visa vägen till en plats där en fasa från den äldsta tiden låg försänkt i sömn. Herr Karl påstod att det hela rörde sig om ett väsen från Ginunngagap, en demon, och sade även att varelsen var bunden till kung Eriks blodslinje och att den unge konungen skulle kunna väcka väsendet och utnyttja det i den kommande uppgörelsen om makten. Sällskapets egentliga uppgift i Misteldal, liksom de övriga monsterjägarnas, var att nedkämpa kreaturet när vägen dit var öppen genom Guri Snedskäggs försorg.

Efter en kort diskussion bestämde sig våra vänner för att göra herr Karl till viljes. Somliga av dem var tveksamma, andra mer beslutsamma, och särskilt Odd tycks ha sett den kommande striden an med stor iver. Fjorde var uttalat skeptisk till herr Karls ord och var ovillig att dra in sitt eget och därigenom sin fars namn i det hotande inbördeskriget men föll till föga för rollpersonernas argument och således gav de sig av samma kväll efter det att herr Karl hade sett till att de hade fått tillbaka sin utrustning. ( Allt utom det heliga silverspjut som Odd framtills dess hade burit och som hade gått förlorat i striden mot Wilhelm Grislings rostmonster. )

De gjorde en kort visit i byn vid fästets skugga och förhörde sig om Dalsåker och vägen dit och fick klart för sig att byn i fråga låg djupt inne i skogen vid randen av ett gammalt slagfält från äldsta tid och att Dalsåker hade blivit hårt drabbat av sjukdom bara ett år tidigare. Irmengard försökte även föhöra sig om sin försvunne man men ingen av de grå, förskrämda byborna hade sett någon som passade in på hennes beskrivning. Under besöket passade sällskapet dessutom på att införskaffa sig en vagn, dragen av en skraltig gammal hästkrake, och gott om proviant och foder till både sig själva och hästen. Sedan begav de sig iväg och lämnade Misteldal bakom sig utan att till synes känna någon större saknad.

Den första dagsfärden gick utan några större strapatser då de färdades genom odlat land och resan tillbringades under avslappnat umgänge och berättelser om gamla bekantskaper och äventyr. De gjorde ytterligare ett stopp på vägen och i denna by så hade Irmengard större tur. En av byborna sade sig nämligen ha sett en man på väg norrut som på beskrivningen kunde passa in på hennes försvunne make och med denna nyhet i gott minne återupptog sällskapet sin färd.

När kvällningen kom slog de läger och lät sig väl smaka av Svens kokkonst men avbröts i måltiden av höga rop och skrik inifrån skogen. Fast beslutna att finna orsaken till oväsendet överlämnade de åt Sven att vakta lägret och begav sig inåt skogen med vapnen redo.

Inte långt ifrån vägen fann de orsaken till tumultet. Vid en ålderdomligt röse dansade en grupp raggmän, utsmyckade med blod och ben från fallna tidigare offer, runt i en cirkel och i dess mitt stod en man med sina anletsdrag helt dolda av en gammal kåpa, djupt inbegripen i en motbjudande ceremoni och i full färd med att brännmärka en man som låg till hälften avklädd i rösets mitt. Kris avbröt ritualen med ett högt rop och raggmännen angrep omedelbart i djuriskt ursinne över att ha blivit störda under tiden som deras dolske ledare avslutade ritualen genom att placera ett vidrigt kloformat brännmärke på sitt offers bröst och sedan ta till flykten. Han hade emellertid inte räknat med att bli kringränd av Odd som hade ridit runt gläntan på sin nya springare allt under det att Odds färdekamrater tog upp kampen med de övriga monstren. Framförallt en motbjudande best vars kropp tycktes förvridas av något ondskefullt och svart som hade tagit sin boning i raggmännens lekamen och vars blotta åsyn injagade fasa och äckel.

Mannen i kåpan blev svårt sårad av Odd men lyckades sedan förtrolla den unge kämpen tillräckligt länge för att hinna undkomma, utslungandes förbannelser mot allt och alla, Odd är därigenom den ende av rollpersonerna som hann se trollkarlens ansikte. När Odd hade återvänt till sin sanna form efter att ha tillbringat några udda ögonblick i en vesslas skepnad bestämde han sig för att låta mannen löpa och red istället till sina kamraters undsättning och med gemensamma krafter lyckades de nedkämpa raggmännen, alla utom två som under höga rop sprang till skogs. Därefter befriade sällskapet den bundne mannen men de fann honom vara allt för medtagen för att svara på några frågor men de lade märke till att trots att han var till hälften avklädd bar han fortfarande flera symboler med Hels märke och skyddsamuletter gentemot gengångare och andra fasor bortom graven. De enda ord som de kunde få ur honom var två namn som han mumlade för sig själv, gång på gång:
“Arne”, och “Dalsåker”.

Brännjärnet som den gamle mannen hade använt visade sig inte besitta några andra egenskaper än att vara just en brännjärn men en svag vidhängande aura av ondskefull magi bekräftade för Kalixtus att någon form av ritual hade blivit utförd. Vad eller i vilket syfte kunde de inte utröna men nu var det bråttom för inifrån skogen kunde sällskapet höra vilda ljut och det rådde ingen tvivel om att fler av bestarna var på väg. De skyndade sig tillbaka till sitt läger så fort de förmådde, fick upp den skakade mannen på vagnen, och begav sig iväg i natten förföljda av monstren. Men trots att de gjorde allt för att villa bort sina fiender så fann sällskapet sig snart upphunna av fler av besterna denna gång ledda av en väldig raggman som red på vad som en gång såg ut att ha varit en vanlig varg men som hade förvridits till ett motbjudande monstrum och en närmast desperat strid vidtog som var nära att sluta illa och där Fjorde erbjöd sig att offra sig för att rädda sina vänner, men genom att uppbåda alla sina krafter lyckades sällskapet åter igen undkomma med segern, om än illa tilltygade i synnerhet Irmengard som återigen använde sin egen kropp till värn för att skydda sina kamrater, och smyga undan, långt bort från raggmännens rop som fortfarande hördes eka genom natten.

De såg fram emot att vila ut i Dalsåker som nu bara låg några timmar bort men när sällskapet väl anlände till byn kom nästa bakslag. Dalsåker låg nämligen öde och till synes övergiven. En närmare titt bland de mörka långhusen avslöjade ingenting, vare sig om byns innevånares öde eller om Guri Snedskägg och hans expedition, och det enda tecken till liv som de kunde finna var en raggig hund med grötfärgade ögon som stod och grävde invid bybrunnen. Eller, kanske inte så mycket tecken till liv trots allt, för vid en närmare beskådan var Kris som står i förbund med allt levande, helt säker på att det stackars kreaturet var vandött och hade varit så ett stycke tid.

Efter att ha gått tagit sig igenom byn kom sällskapet till prästens bostad och offerlunden och det var där som de fann den första ledtråden till vad som egentligen hade skett i Dalsåker. Inne i sin bostad låg byprästen död för egen hand och i hans anteckningar kunde sällskapet finna en berättelse om vad som hänt sedan Guri Snedskägg hade återvänt till byn efter att ha lett sin expedition ut bland resterna av det gamla slagfältet och hur han sårad hade återvänt till byn med en udda artefakt i sin ägo och hur den till slut hade hamnat hos byprästen. Denne i sin tur hade förletts av dess kraft och i sin iver att göra gott till begått en handling som syntes ha störtat hela byn ner i fördärvet.

Sällskapet begav sig därmed återigen ut i Dalsåker för att finna byborna, de lade dessutom märke till hur en gammal krypta mitt inne i offerlunde tycktes utstråla någon form av närvaro och hur de kunde höra viskande röster och ekande gråt långt där nere. Men avstod från att gå ner dit då de fortfarande var svårt medtagna efter striden mot raggmännen. Istället begav de sig till byns gästgivargård och fann den smyckad till åminnelsefest för de döda och när Odd öppnade dörren intill storhuset fann han att:
“Hela byn sitter där inne.”
Det var sant. Byn satt därinne, män, kvinnor och barn. Uppklädda i sina finaste kläder, redo till fest men bleka och döda sedan mer än en vecka tillbaka. Men vad än värre var; de reste sig och började gå mot dörren. Samtidigt kom fler av de vandöda ut från skrymslen och vrår i byn, bland annat det uppsvullna liket av en före detta stalldräng och en uppklädd man i vapen som en gång i tiden hade tjänstgjort som byns ordningsman. Sällskapet tvang sig åter igen att slåss med sitt liv som insats men hade denna gång inte några större besvär med att betvinga de vandöda. Under tiden som Irmengard uppehöll den före detta stalldrängen nedgjorde de övriga byinnevånarna och satte fyr på gästgivargården i processen. Innan huset brann ner så lyckades sällskapet bärga en tunna vin från det dukade festbordet som vid närmare påseende visade sig vara förgiftat med sömnmedel. Sällskapet utnyttjade elden till att göra sig av med kropparna efter den vandöda och tog sig även för att rädda Guri Snedskäggs vagn som de fann i stallet innan de satte eld till detta.

Episoden avslutades med att sällskapet barrikaderade sig i byäldstens hus där de satt och såg hur lågorna förtärde resterna av byborna och i vars hus de fann ytterligare några anteckningar som berörde Guri Snedskäggs ankomst till byn och hur byäldstens mot bättre vetande hade visat dvärgen vägen till någonting som han i skriften benämnde:
“Den Svarta Kryptan.”

View
Resande i vapen ( Mot Misteldal )

Under den fest som hålls i Torsåker för att fira segern över Dytand anlände plötsligt två oväntade gäster till jarlagården. Den första var Irmengard Galtesdotter som kommer till gården för att be om hjälp med att hysa sitt gårdsfolk och berätta om överfallet på sin gård. Den andre var Rabald. En ädling i tjänst hos Herr Karl och som har till uppgift att föra en last vapen till fästet i Misteldal samt samla ihop värdiga monsterjägare. Efter att på avvägar ha hört talas om deras bedrifter i kampen mot draken hade han tagit omvägen till Torsåker i avsikt att rekrytera rollpersonerna och dessutom skaffa lejd då det är en farlig trakt och vapnen som han hade i sin last var värdefulla.

Efter en kort diskussion gick rollpersonerna med på att följa med Rabald västerut dock utan att få någon egentlig vetskap om vad de egentligen förväntades bekämpa. Denna information skulle komma senare genom Eomund. Herren till Misteldal. Med på färden följde även Irmengard som av Rabald hade förstått att hennes make kanske även han fanns att finna på vägen mot Misteldal.

Kalixtus lyckades övertala Fjorde Hergardsson att följa med på färden trots dennes bristande håg till hjältedåd och detsamma gällde Sven Bjära. My var däremot ovillig att lämna Marsklandet och sina hemtrakter bakom sig och stannade kvar för att hålla ett vakande öga över kraftstenarna och lovade att vänta på Kris

Med på färden fanns förutom en skara vakter även en gnomisk illusionist vid namn Wilhelm Grisling och en storviltsjägare vid namn Georm Bågskytt. Båda två inhyrda monsterjägare samt en stor last med vapen avsedda för fästet i Misteldal. Wilhelm Grisling bar runt på en säck som sprattlade och prasslade och Kris insåg att den rymde ett rostmonster. Detta var dock information som han höll för sig själv.

I gryningen nästa dag och under hällande duggregn gav den lilla karavanen sig iväg. Bakom sig lämnade de Torsåker och trotsade skogen och den sedan århundraden övergivna vägen västerut. Den första dagens resa gick väl men den andra höll på att sluta i katastrof då de blev överrumplade av Raggmän som låg i försåt längs med vägen och som angrep karavanen i samband med att en av vagnsaxlarna gick sönder.

Tack vare sin skicklighet med vapen och sitt mod lyckades rollpersonerna och deras vänner att besegra bestarna utan att förlora någon till dem även om både Irmengard och Sven Bjära blev illa tilltygade. Kalixtus använde sin magi till att laga den trasiga vagnen och snart var de åter på väg. Innan de avreste fann Georm tecken till att en av raggmännen uppvisade tecken till att ha blivit skjuten med ett armborst men ingen i sällskapet nyttjade ett sådant vapen och inga tecken kunde ge några vidare spår till vem denne hemlige bundsförvant kunde ha varit.

De anlände till Misteldal utan större intermezzon och blev introducerade för dess herre jarl Eomund och hans högra hand, herr Karl. En man i stark ledande roll hos upprorsmännen i revolten mot Silverfallen och konung Erik. Även nu teg man stilla om det egentliga skälet till varför man behövde monsterjägare men Eomund lovade att informera dem senare och tog med sig Fjorde och Rabald till en hemlig diskussion om saken.

Det var nu när rollpersonerna äntligen var ensamma som Kris berättade om sin upptäckt och Wilhelm Grislings rostmonster och Odd som kom sig för att kontrollera saken kunde på så vis bekräfta att den trasiga vagnsaxelns metalldelar mycket riktigt bar spår efter ett sådant kreaturs påverkan. Sålunda gav sig rollpersonerna ner i fästets underjordiska rustkammare för att konfrontera Wilhelm Grisling. Efter att ha misslyckats med att tvinga sanningen ur gnomen blev Kalixtus tvungen att konfrontera honom på magisk väg vilket dessvärre missförstods av en av de närvarande vakterna som omedelbart lät slå larm. Än värre var att Wilhelm Grislings plan visade sig bestå i att förtrolla vissa av vapnen i lasten som även de gick till ursinnigt angrepp. Även detta var något som missförstods som Kalixtus verk av den nu skräckslagne vakten. Till slut fann de inget annat val än att försätta mannen i magisk sömn för att hindra honom från att i sin förvirring gå till attack mot sällskapet istället för mot Wilhelm Grisling.

Rollpersonerna lyckades emellertid besegra både gnomen, hans rostmonster samt hans förtrollade flygande vapen. Både Odd och Kalixtus blev illa tilltygade i kampen men tack vare Irmengard som gick till storms mot vapen och fick ut de övriga vakterna från källaren så förstärktes sällskapets handelsposition avsevärt. Dramat avslutades med att jarl Emomund, Rabald och en skara vakter kom ner i rustkammaren just som rollpersonerna hade lyckats ta både illusionisten och hans monster till fånga och vidare diskussioner var säkerligen att vänta…

View
Åter i Torsåker

Efter att ha besegrat Dytand, tagit hans huvud, fördrivit träskfolket, befriat Fjorde och i processen befriat kraftlinjerna i de östra landskapen från drakens onda påverkan återvänder våra hjältar till Torsåker i triumf. Men med segerns sötma följer en bitter eftersmak. .

På vägen till Torsåker begraver ni Dis i en skogsglänta och trots att Fjorde erbjöd att ge henne en drottnings begravning i Torsåker så är ni övertygade om att det är det här som hon själv skulle ha önskat. I samma stund som ni lämnade graven bakom er började det knaka och viska i grenverket runtomkring och små skott sköt upp ur jorden. Med tiden kommer en glänta att växa fram här där löven tycks viska och skratta i vinden och där marken täcks av små blåfärgade blommor såväl sommar som vinter.

För den unge hjälten Fjordes del är nu såväl hans fagra anlete som hans en gång så soliga sinnelag nu ett minne blott efter att ha blivit svårt anfrätta av Dytands giftiga andedräkt och frågan är om han någonsin kommer att återhämta sig från de skador han lidit i kampen mot draken.

My har hållit sig för sig själv och grubblat under större delen av färden och det är tydligt att hon lastar sig själv för Dis död. De flesta försök att muntra upp henne möts med tomma inåtvända blickar och huvudskakningar.

Den åldrade krigaren Sven är den ende av era följeslagare som tycks ha lämnat drakens håla oskadd och med humöret i behåll. Tacksam över att ha blivit befriad från träskfolkets klor och fylld av lojalitet mot sina befriare som var villiga att spilla sitt blod för han och Fjordes skull har Sven börjat överväga att lämna Torsåkers hird för att istället följa med er på era vidare öden och äventyr.

Belöning:
För att ha återfört Fjorde till Torsåker betalar hans tacksamme far Jarl Hergard den överenskomna summan – 100 myntat guld till var och en utav er. Dessutom tillkommer de rikedomar som ni fann ibland drakens skatter.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.