Nordmark

Åter i Torsåker

Efter att ha besegrat Dytand, tagit hans huvud, fördrivit träskfolket, befriat Fjorde och i processen befriat kraftlinjerna i de östra landskapen från drakens onda påverkan återvänder våra hjältar till Torsåker i triumf. Men med segerns sötma följer en bitter eftersmak. .

På vägen till Torsåker begraver ni Dis i en skogsglänta och trots att Fjorde erbjöd att ge henne en drottnings begravning i Torsåker så är ni övertygade om att det är det här som hon själv skulle ha önskat. I samma stund som ni lämnade graven bakom er började det knaka och viska i grenverket runtomkring och små skott sköt upp ur jorden. Med tiden kommer en glänta att växa fram här där löven tycks viska och skratta i vinden och där marken täcks av små blåfärgade blommor såväl sommar som vinter.

För den unge hjälten Fjordes del är nu såväl hans fagra anlete som hans en gång så soliga sinnelag nu ett minne blott efter att ha blivit svårt anfrätta av Dytands giftiga andedräkt och frågan är om han någonsin kommer att återhämta sig från de skador han lidit i kampen mot draken.

My har hållit sig för sig själv och grubblat under större delen av färden och det är tydligt att hon lastar sig själv för Dis död. De flesta försök att muntra upp henne möts med tomma inåtvända blickar och huvudskakningar.

Den åldrade krigaren Sven är den ende av era följeslagare som tycks ha lämnat drakens håla oskadd och med humöret i behåll. Tacksam över att ha blivit befriad från träskfolkets klor och fylld av lojalitet mot sina befriare som var villiga att spilla sitt blod för han och Fjordes skull har Sven börjat överväga att lämna Torsåkers hird för att istället följa med er på era vidare öden och äventyr.

Belöning:
För att ha återfört Fjorde till Torsåker betalar hans tacksamme far Jarl Hergard den överenskomna summan – 100 myntat guld till var och en utav er. Dessutom tillkommer de rikedomar som ni fann ibland drakens skatter.

View
Resande i vapen ( Mot Misteldal )

Under den fest som hålls i Torsåker för att fira segern över Dytand anlände plötsligt två oväntade gäster till jarlagården. Den första var Irmengard Galtesdotter som kommer till gården för att be om hjälp med att hysa sitt gårdsfolk och berätta om överfallet på sin gård. Den andre var Rabald. En ädling i tjänst hos Herr Karl och som har till uppgift att föra en last vapen till fästet i Misteldal samt samla ihop värdiga monsterjägare. Efter att på avvägar ha hört talas om deras bedrifter i kampen mot draken hade han tagit omvägen till Torsåker i avsikt att rekrytera rollpersonerna och dessutom skaffa lejd då det är en farlig trakt och vapnen som han hade i sin last var värdefulla.

Efter en kort diskussion gick rollpersonerna med på att följa med Rabald västerut dock utan att få någon egentlig vetskap om vad de egentligen förväntades bekämpa. Denna information skulle komma senare genom Eomund. Herren till Misteldal. Med på färden följde även Irmengard som av Rabald hade förstått att hennes make kanske även han fanns att finna på vägen mot Misteldal.

Kalixtus lyckades övertala Fjorde Hergardsson att följa med på färden trots dennes bristande håg till hjältedåd och detsamma gällde Sven Bjära. My var däremot ovillig att lämna Marsklandet och sina hemtrakter bakom sig och stannade kvar för att hålla ett vakande öga över kraftstenarna och lovade att vänta på Kris

Med på färden fanns förutom en skara vakter även en gnomisk illusionist vid namn Wilhelm Grisling och en storviltsjägare vid namn Georm Bågskytt. Båda två inhyrda monsterjägare samt en stor last med vapen avsedda för fästet i Misteldal. Wilhelm Grisling bar runt på en säck som sprattlade och prasslade och Kris insåg att den rymde ett rostmonster. Detta var dock information som han höll för sig själv.

I gryningen nästa dag och under hällande duggregn gav den lilla karavanen sig iväg. Bakom sig lämnade de Torsåker och trotsade skogen och den sedan århundraden övergivna vägen västerut. Den första dagens resa gick väl men den andra höll på att sluta i katastrof då de blev överrumplade av Raggmän som låg i försåt längs med vägen och som angrep karavanen i samband med att en av vagnsaxlarna gick sönder.

Tack vare sin skicklighet med vapen och sitt mod lyckades rollpersonerna och deras vänner att besegra bestarna utan att förlora någon till dem även om både Irmengard och Sven Bjära blev illa tilltygade. Kalixtus använde sin magi till att laga den trasiga vagnen och snart var de åter på väg. Innan de avreste fann Georm tecken till att en av raggmännen uppvisade tecken till att ha blivit skjuten med ett armborst men ingen i sällskapet nyttjade ett sådant vapen och inga tecken kunde ge några vidare spår till vem denne hemlige bundsförvant kunde ha varit.

De anlände till Misteldal utan större intermezzon och blev introducerade för dess herre jarl Eomund och hans högra hand, herr Karl. En man i stark ledande roll hos upprorsmännen i revolten mot Silverfallen och konung Erik. Även nu teg man stilla om det egentliga skälet till varför man behövde monsterjägare men Eomund lovade att informera dem senare och tog med sig Fjorde och Rabald till en hemlig diskussion om saken.

Det var nu när rollpersonerna äntligen var ensamma som Kris berättade om sin upptäckt och Wilhelm Grislings rostmonster och Odd som kom sig för att kontrollera saken kunde på så vis bekräfta att den trasiga vagnsaxelns metalldelar mycket riktigt bar spår efter ett sådant kreaturs påverkan. Sålunda gav sig rollpersonerna ner i fästets underjordiska rustkammare för att konfrontera Wilhelm Grisling. Efter att ha misslyckats med att tvinga sanningen ur gnomen blev Kalixtus tvungen att konfrontera honom på magisk väg vilket dessvärre missförstods av en av de närvarande vakterna som omedelbart lät slå larm. Än värre var att Wilhelm Grislings plan visade sig bestå i att förtrolla vissa av vapnen i lasten som även de gick till ursinnigt angrepp. Även detta var något som missförstods som Kalixtus verk av den nu skräckslagne vakten. Till slut fann de inget annat val än att försätta mannen i magisk sömn för att hindra honom från att i sin förvirring gå till attack mot sällskapet istället för mot Wilhelm Grisling.

Rollpersonerna lyckades emellertid besegra både gnomen, hans rostmonster samt hans förtrollade flygande vapen. Både Odd och Kalixtus blev illa tilltygade i kampen men tack vare Irmengard som gick till storms mot vapen och fick ut de övriga vakterna från källaren så förstärktes sällskapets handelsposition avsevärt. Dramat avslutades med att jarl Emomund, Rabald och en skara vakter kom ner i rustkammaren just som rollpersonerna hade lyckats ta både illusionisten och hans monster till fånga och vidare diskussioner var säkerligen att vänta…

View
Färden mot Dalsåker

Episoden inleddes med sällskapet bakom lås och bom i Misteldal där de tvangs till att förklara sitt handlande gentemot Wilhelm Grisling. Då de inte hade slagit ihjäl sabotören så kunde deras eventuella skuld i dramat snart avskrivas men jarl Eomund var fortfarande rosenrasande över att de hade burit hand på en av hans hirdmän under striden. ( Den stackars mannen blev först lagd i magisk sömn och sedan svårt bränd av en brinnande sfär frammanad av Kalixtus. )

Räddningen kom dock till våra vänner tack vare herr Karl av Drejas försorg. I utbyte mot att de utförde en enkel uppgift för honom erbjöd han sig att lägga ett gott ord hos jarlen för deras räkning och dessutom se till att de släpptes fria. Det var även nu som våra vänner för första gången fick klart för sig varför de egentligen var kallade till Misteldal och varför deras vapenvana och tidigare möte med Dytand var av en sådan vikt för Misteldals herrar.

Vad herr Karl önskade var att sällskapet skulle färdas till byn Dalsåker två dagsmarscher norrut och finna en dvärg vid namn Guri Snedskägg som hade färdats dit tillsammans med en grupp beväpnade män för att finna ett ting som sades kunna öppna eller visa vägen till en plats där en fasa från den äldsta tiden låg försänkt i sömn. Herr Karl påstod att det hela rörde sig om ett väsen från Ginunngagap, en demon, och sade även att varelsen var bunden till kung Eriks blodslinje och att den unge konungen skulle kunna väcka väsendet och utnyttja det i den kommande uppgörelsen om makten. Sällskapets egentliga uppgift i Misteldal, liksom de övriga monsterjägarnas, var att nedkämpa kreaturet när vägen dit var öppen genom Guri Snedskäggs försorg.

Efter en kort diskussion bestämde sig våra vänner för att göra herr Karl till viljes. Somliga av dem var tveksamma, andra mer beslutsamma, och särskilt Odd tycks ha sett den kommande striden an med stor iver. Fjorde var uttalat skeptisk till herr Karls ord och var ovillig att dra in sitt eget och därigenom sin fars namn i det hotande inbördeskriget men föll till föga för rollpersonernas argument och således gav de sig av samma kväll efter det att herr Karl hade sett till att de hade fått tillbaka sin utrustning. ( Allt utom det heliga silverspjut som Odd framtills dess hade burit och som hade gått förlorat i striden mot Wilhelm Grislings rostmonster. )

De gjorde en kort visit i byn vid fästets skugga och förhörde sig om Dalsåker och vägen dit och fick klart för sig att byn i fråga låg djupt inne i skogen vid randen av ett gammalt slagfält från äldsta tid och att Dalsåker hade blivit hårt drabbat av sjukdom bara ett år tidigare. Irmengard försökte även föhöra sig om sin försvunne man men ingen av de grå, förskrämda byborna hade sett någon som passade in på hennes beskrivning. Under besöket passade sällskapet dessutom på att införskaffa sig en vagn, dragen av en skraltig gammal hästkrake, och gott om proviant och foder till både sig själva och hästen. Sedan begav de sig iväg och lämnade Misteldal bakom sig utan att till synes känna någon större saknad.

Den första dagsfärden gick utan några större strapatser då de färdades genom odlat land och resan tillbringades under avslappnat umgänge och berättelser om gamla bekantskaper och äventyr. De gjorde ytterligare ett stopp på vägen och i denna by så hade Irmengard större tur. En av byborna sade sig nämligen ha sett en man på väg norrut som på beskrivningen kunde passa in på hennes försvunne make och med denna nyhet i gott minne återupptog sällskapet sin färd.

När kvällningen kom slog de läger och lät sig väl smaka av Svens kokkonst men avbröts i måltiden av höga rop och skrik inifrån skogen. Fast beslutna att finna orsaken till oväsendet överlämnade de åt Sven att vakta lägret och begav sig inåt skogen med vapnen redo.

Inte långt ifrån vägen fann de orsaken till tumultet. Vid en ålderdomligt röse dansade en grupp raggmän, utsmyckade med blod och ben från fallna tidigare offer, runt i en cirkel och i dess mitt stod en man med sina anletsdrag helt dolda av en gammal kåpa, djupt inbegripen i en motbjudande ceremoni och i full färd med att brännmärka en man som låg till hälften avklädd i rösets mitt. Kris avbröt ritualen med ett högt rop och raggmännen angrep omedelbart i djuriskt ursinne över att ha blivit störda under tiden som deras dolske ledare avslutade ritualen genom att placera ett vidrigt kloformat brännmärke på sitt offers bröst och sedan ta till flykten. Han hade emellertid inte räknat med att bli kringränd av Odd som hade ridit runt gläntan på sin nya springare allt under det att Odds färdekamrater tog upp kampen med de övriga monstren. Framförallt en motbjudande best vars kropp tycktes förvridas av något ondskefullt och svart som hade tagit sin boning i raggmännens lekamen och vars blotta åsyn injagade fasa och äckel.

Mannen i kåpan blev svårt sårad av Odd men lyckades sedan förtrolla den unge kämpen tillräckligt länge för att hinna undkomma, utslungandes förbannelser mot allt och alla, Odd är därigenom den ende av rollpersonerna som hann se trollkarlens ansikte. När Odd hade återvänt till sin sanna form efter att ha tillbringat några udda ögonblick i en vesslas skepnad bestämde han sig för att låta mannen löpa och red istället till sina kamraters undsättning och med gemensamma krafter lyckades de nedkämpa raggmännen, alla utom två som under höga rop sprang till skogs. Därefter befriade sällskapet den bundne mannen men de fann honom vara allt för medtagen för att svara på några frågor men de lade märke till att trots att han var till hälften avklädd bar han fortfarande flera symboler med Hels märke och skyddsamuletter gentemot gengångare och andra fasor bortom graven. De enda ord som de kunde få ur honom var två namn som han mumlade för sig själv, gång på gång:
“Arne”, och “Dalsåker”.

Brännjärnet som den gamle mannen hade använt visade sig inte besitta några andra egenskaper än att vara just en brännjärn men en svag vidhängande aura av ondskefull magi bekräftade för Kalixtus att någon form av ritual hade blivit utförd. Vad eller i vilket syfte kunde de inte utröna men nu var det bråttom för inifrån skogen kunde sällskapet höra vilda ljut och det rådde ingen tvivel om att fler av bestarna var på väg. De skyndade sig tillbaka till sitt läger så fort de förmådde, fick upp den skakade mannen på vagnen, och begav sig iväg i natten förföljda av monstren. Men trots att de gjorde allt för att villa bort sina fiender så fann sällskapet sig snart upphunna av fler av besterna denna gång ledda av en väldig raggman som red på vad som en gång såg ut att ha varit en vanlig varg men som hade förvridits till ett motbjudande monstrum och en närmast desperat strid vidtog som var nära att sluta illa och där Fjorde erbjöd sig att offra sig för att rädda sina vänner, men genom att uppbåda alla sina krafter lyckades sällskapet åter igen undkomma med segern, om än illa tilltygade i synnerhet Irmengard som återigen använde sin egen kropp till värn för att skydda sina kamrater, och smyga undan, långt bort från raggmännens rop som fortfarande hördes eka genom natten.

De såg fram emot att vila ut i Dalsåker som nu bara låg några timmar bort men när sällskapet väl anlände till byn kom nästa bakslag. Dalsåker låg nämligen öde och till synes övergiven. En närmare titt bland de mörka långhusen avslöjade ingenting, vare sig om byns innevånares öde eller om Guri Snedskägg och hans expedition, och det enda tecken till liv som de kunde finna var en raggig hund med grötfärgade ögon som stod och grävde invid bybrunnen. Eller, kanske inte så mycket tecken till liv trots allt, för vid en närmare beskådan var Kris som står i förbund med allt levande, helt säker på att det stackars kreaturet var vandött och hade varit så ett stycke tid.

Efter att ha gått tagit sig igenom byn kom sällskapet till prästens bostad och offerlunden och det var där som de fann den första ledtråden till vad som egentligen hade skett i Dalsåker. Inne i sin bostad låg byprästen död för egen hand och i hans anteckningar kunde sällskapet finna en berättelse om vad som hänt sedan Guri Snedskägg hade återvänt till byn efter att ha lett sin expedition ut bland resterna av det gamla slagfältet och hur han sårad hade återvänt till byn med en udda artefakt i sin ägo och hur den till slut hade hamnat hos byprästen. Denne i sin tur hade förletts av dess kraft och i sin iver att göra gott till begått en handling som syntes ha störtat hela byn ner i fördärvet.

Sällskapet begav sig därmed återigen ut i Dalsåker för att finna byborna, de lade dessutom märke till hur en gammal krypta mitt inne i offerlunde tycktes utstråla någon form av närvaro och hur de kunde höra viskande röster och ekande gråt långt där nere. Men avstod från att gå ner dit då de fortfarande var svårt medtagna efter striden mot raggmännen. Istället begav de sig till byns gästgivargård och fann den smyckad till åminnelsefest för de döda och när Odd öppnade dörren intill storhuset fann han att:
“Hela byn sitter där inne.”
Det var sant. Byn satt därinne, män, kvinnor och barn. Uppklädda i sina finaste kläder, redo till fest men bleka och döda sedan mer än en vecka tillbaka. Men vad än värre var; de reste sig och började gå mot dörren. Samtidigt kom fler av de vandöda ut från skrymslen och vrår i byn, bland annat det uppsvullna liket av en före detta stalldräng och en uppklädd man i vapen som en gång i tiden hade tjänstgjort som byns ordningsman. Sällskapet tvang sig åter igen att slåss med sitt liv som insats men hade denna gång inte några större besvär med att betvinga de vandöda. Under tiden som Irmengard uppehöll den före detta stalldrängen nedgjorde de övriga byinnevånarna och satte fyr på gästgivargården i processen. Innan huset brann ner så lyckades sällskapet bärga en tunna vin från det dukade festbordet som vid närmare påseende visade sig vara förgiftat med sömnmedel. Sällskapet utnyttjade elden till att göra sig av med kropparna efter den vandöda och tog sig även för att rädda Guri Snedskäggs vagn som de fann i stallet innan de satte eld till detta.

Episoden avslutades med att sällskapet barrikaderade sig i byäldstens hus där de satt och såg hur lågorna förtärde resterna av byborna och i vars hus de fann ytterligare några anteckningar som berörde Guri Snedskäggs ankomst till byn och hur byäldstens mot bättre vetande hade visat dvärgen vägen till någonting som han i skriften benämnde:
“Den Svarta Kryptan.”

View
De dödas by

Zombies ii

Episoden inleddes med att sällskapet vilade ut i åldermannens hus och turades om att hålla utkik över de glödande ruinerna från gästgivargården samtidigt som de försökte komma underfund med hur de nu skulle gå tillväga för att finna den försvunne Gurli Snedskägg. När morgonen kom hade det börjat regna och dimman rann in över byns övergivna hus och torg.

Mannen som de hade räddat undan raggmännens ritual kom nu till sans och trots att han var mycket svag kunde han presentera både sig själv och sitt ärende. Hans namn visade sig vara Vidar och han sade sig vara en medlem av De Glömdas Brödraskap en sammanslutning av krigare och präster som vakade över de platser i Midgård där slöjan mot de dödas rike var som svagast. Dalsåker var just en sådan plats och Vidar i sin tur hade kommit till byn på jakt efter en av sina vapenbröder, Arne, som hade färdats till Dalsåker i sällskap med en mindra skara män för att övervaka bybornas firande av minnesdagen för sina döda. Just minnen, förklarade Vidar, var farliga för de kunde tränga igenom slöjan in till de dödas rike och ibland förmå saker och ting som borde ha förblivit bortglömda att återigen ta fast form för att plåga de levande.

Dalsåker visade sig vara en by rest på ett gammalt kloster som hade rests vid randen av slagfältet under det första konungadömets tid för att upprätthålla friden över de döda och bevaka slagfältet där fallna ting från bortom Midgård sades vila.

Just när de hade kommit så långt i sin förklaring bankade det emellertid på dörren intill huset och sällskapet som hade blivit något uppskrämda av Vidares berättelse började genast att barrikadera densamma i tron att det var de vandöda som hade återkommit. Endast Kalixtus höll huvudet kallt nog för att se ut genom ett av fönstren på övervåningen och inse att besökaren var ingen annan än Starkad som hade följt efter sina vänner på vägen från Misteldal. Den stenlike jätten var våt och härjad efter färden och kunde berätta hur han med nöd och näppe hade undsluppit de vandrande döda som det nu tycktes vimla av i skogen. De första av dessa stapplande lik höll som bäst på att komma in genom bypallisadens öppning, andra klättrade över pålverket och landade på insidan som fallfrukt och sällskapet insåg att de stod inför ett val; antingen barrikadera sig i åldermannens bostad och försvara sig så bäst de kunde; eller göra en tjurrusning bort mot begravningslunden och söka sin tilflykt till den öppna kryptan där och förhoppningsvis lösa gåtan med vad den förvirrade prästen egentligen hade gjort med artefakten finna orsaken till varför de fallna inte kunna få vila i frid.

De valde det sistnämnda och skyndade ut på torget innan de vandöda hade hunnit omringa huset och nu vidtog en vild reträtt genom den övergivna byn, under vilken Sven förde Vidar i säkerhet och de övriga försvarade sig tappert mot de vandöda samtidigt som de aktade sig noga för att lämna någon av de sina så långt efter att den stapplande horden kunde nå dem. Till slut nådde de lunden och tog sig ner i kryptan och kunde slå igen den väldiga stenporten just innan innan horden nådde fram dem.

Det visade sig snart att platsen de hade valt att söka sin tillflyktsort till inte var en vanlig krypta och Vidar kunde bekräfta detta. De befann sig nu i den gamla klostrets hjärta och däri hade forna tiders präster renat de döda från slagfältet innan de hade lagt dem till vila. Det visade sig emellertid att någon form av ondska hade slipprat ner även till denna en gång så heliga plats. På avstånd hördes ekot från viskningar och höga rop som alla syntes komma från bortom de levandes rike och sällskapet fann sig snart stridande mot än fler vandöda styggelser som hade korrumperat den heliga källan. Efter att ha nedkämpat sina motståndare och med hjälp av Vidar renat källan pustade våra vänner ut och förberedde sig för att ta sig an vad det än nu var som viskade och ropade djupt där nere i mörkret.

View
Ner i den Svarta Kryptan

Svart krypta

Efter att ha renat den heliga källan begav sig sällskapet ner inunder djupet av Dalsåker för att ta itu med det verkliga skälet till alla de vandöda. Nere i en begravningskammare ämnad för forna tiders hjältar fann de hur sorgen och minnet från de sedan länge döda hade tagit gestalt och hur Vidars försvunne vapenbroder Arne låg död invid foten av den motbjudande ansamlingen utav skrikande vansinniga ansikten och förvridna röklika kroppar. Eller ja, inte helt, för bredvid sitt lik stod en halvt genomskinlig Arne med svärdet i hand, nu redo att försvara det han en gång hade misslyckats med att besegra. Från sarkofagerna nere i gravkammaren pulserade ett lila sken och en mystisk rök som såg ut att förvrida bakgrunden täckte hörnen i förkammaren, hörn där tusentals motbjudande lila/röda insekter kilade omkring. Insekter med för många leder och flera av dem formade och deformerade till att likna vardagliga föremål, vapen eller ja till och med levande ansikten. Insekter med förmågan att skänka kroppslig gestalt åt de dödas minnen och själva orsaken till all den olycka som hade drabbat Dalsåker.

Sällskapet lyckades dock med stordådet att fördriva både de drömlika insekterna och vad de hade lockat fram från andra sidan graven. Arnes spöke föll för Irmengard Galtesdotters svärd och den skrikande ansamlingen av döda minnen lades till vila med hjälp av Kalixtus magi.

Efter att ha rensat ut gravkammaren och överlämnat Arnes stoft till hans vapenbroder så gick sällskapet till en välförtjänt vila. Från en av de fallna hjältarnas gravar lät Vidar hämta ett svärd och en rustning som han skänkte till sällskapet som tack för deras tjänster och dessutom så gav han dem Arnes amulett som som ett tecken på deras närhet till De Glömdas Brödraskap så skänkte han dem även Arnes skyddsamulett och ombad dem att söka upp honom eller hans bröder om de någonsin skulle behöva deras tjänster.

Efter en kort diskussion bestämde sig sällskapet för att fortsätta sökandet efter Gurli Snedskägg och att bege sig ut på det gamla slagfältet för att försöka finna den svarta kryptan som Dalsåkers ålderman hade omtalat i sin dagbok. Men trots att de hade tillgång till dvärgens gamla anteckningar, kartor och lösrykta fragment av ålderdomliga manuskript så kände de inte vägen. Detta löstes emellertid genom att Kalixtus försänkte sig i trans och sedan lät sitt sinne fara fritt över slagfältets ruiner ända till han fann vad han sökte. En mörk plats som sken som ett fyrbråk i natten för hans inre syn.

Redan nästa morgon gav de sig av i dvärgens kvarlämnade vagn som var bra mycket bekvämare än det åkdon som de hade införskaffat i Misteldal och färden ut över det skogstäckta gamla slagfältet var lugn och behaglig trots det kyliga duggregnet. Kvar i Dalsåker lämnade de Vidar och Sven Bjära som nu tog itu med de digra arbetet att begrava alla de döda.

Sällskapet insåg dock snart att de inte bara färdades över ett slagfält utan även på och igenom ruinerna av en stad som måste ha förötts fulltständigt under striderna tusen år tidigare. Under hela resan såg eller mötte de ingenting levande förutom Kris starka ögon som lade märke till en blek man klädd helt i trasor som iakttog dem från långt håll uppifrån ett träd. När mannen märkte att han var upptäckt försvann han ner och bort i skogens djup utan att lämna några spår efter sig.

till slut kom de så fram till ruinstadens hjärta där de fann resterna av en väldig gammal amfiteater och vad som verkade vara ett brett torg. Mitt på torget tronade den svarta kryptan. Tiofalt större än en vanlig dödlig mans viloplats och behängd med åtskilliga skyddande symboler och märken. Det väldiga stenblock som hade utgjort byggnadens dörr låg i stycken framför den och en bred trappa ledde inåt och vidare ner i mörkret. Här fanns även resterna av vagnar och annan utrustning som sällskapet insåg måste ha varit Gurli Snedskäggs förlorade expedition. Här låg även sex döda män som alla hade blivit dräpta av pilar.

Sällskapet drog nu slutsatsen att de inte var ensamma och runtomkring så prasslade det i undervegitationen. Kalixtus lade fram ett offer bestående av mat och vapen till de okända som dolde sig i ruiner och undervegitation och försökte sedan tala med dem på alla de språk han kunde och försökte blidkande berätta att sällskapet bara hade kommit för att rena den svarta kryptan från ondska och inte ville dem något illa. Det var emellertid först när han kom till Forntunga som han lyckades göra sig förstådd med de okända och svaret blev lika tydligt som brutalt. En pil avlossad från ruinerna grävde sig ner i marken invid hans fötter. Trots denna varning bestämde sig i alla fall sällskapet för att gå ner i kryptan och då de hade hunnit bara några fot ner i mörkret kunde de höra hur ruinerna fick liv och hur varnande trumslag ekade genom den övergivna staden bakom dem.

Trappan och kryptan visade sig vara rest på en väldig krater och det var en lång klättring ner. Kratern visade sig vara täckt med dimma och samma slags insekter som de hade skådat i Dalsåker men innan de hade hunnit komma ända ner så anfölls sällskapet emellertid av ödlemyror som strömmade emot dem från ett hål som hade grävts upp i själva botten av kratern av den förlorade expeditionen. Intill hålet stod nederkroppen av en man av järn med skorstenar och urverk som stack fram ur de trasiga resterna.

Sällskapet besegrade ödlemyrorna men deras drottnings frätande andedräkt förgjorde den nedre fästpunkten av trappan vilket fick halvdelen av den att rasa samman just ögonblicket efter att sällskapet hade tagit sig ner i från den så gott de kunde och begrava dem alla i ett moln av damm.

( Härnäst: En labyrint av drömmar )

View
En labyrint av drömmar

Sålunda gav sig våra hjältar i kast med gravens hemligheter. Varifrån de nu stod fanns bara två möjligheter, antingen att bege sig tillbaka upp eller att utforska hålet som de föregående besökarna hade grävt i marken. Starkad firade ner Kalixtus i hålet som visade sig vara fullt av samma vit/gröna dimma som de hade mött i Dalsåker och runtomkring kunde han även höra det klapprande ljudet av samma formlösa insekter som hade mött dem i den dömda byn. Dessutom så tyckte han sig kunna höra ljudet av avlägset stridslarm och rop som inte hade hörts förrän han blev nedsänkt i dimman.

Väl nere på bottnen och efter att ha skingrat dimman med sin eldsmagi fann han ett tomt ödlemyre-näste och en bräsch med en smal gång vidare ner i berget samt ett torso som tvivelsutan tillhörde den trasige automatonen som stod vid hålets brant och som mot alla odds gick att starta på nytt. Men förhoppningen om att på detta vis finna klarhet i vad som egentligen hade hänt och var Gurli Snedskägg befann sig gick om intet då det visade sig att ingen av de närvarande kunde förstå det speldosliknande klickande tal som den trasiga maskinen förmådde förmedla.

Istället valde de att ta sig ner i samlad trupp och vidare ner genom sprickan i väggen. En färd som var ytterst enerverande då de omgavs av den mystiska dimman och insekter på alla håll. Dessutom tycktes ljudet av stridslarm tillta ju längre ner de kom. Plötsligt var det som om väggarna löstes upp runtomkring våra hjältar och allt som Irmengard, Odd, Kalixtus och Starkad kunde höra av sina kvarvarande två kamrater var några avlägsna rop innan dimman skingrades på nytt och de till sin förvåning fann sig stående i en dvärgiskt tempel under jord. Runtomkring hörde de stridslarm och när de tog sig ut i korridoren fann de döda dvärgar samt ondsinta troll som hade invaderat hallarna.

Våra hjältar tog strid mot trollen och räddade därigenom en ung dvärg pojke från ett osäkert öde. Ändå verkade han inte vidare tacksam utan mest förvånad och skrämd över att se dem och upprepade flera gångar att: “ni skall inte vara här, det är fel.” Men när han väl hade blivit övertygad om sina nya räddares goda avsikter så bad pojken dem att hjälpa till att rädda hans far som befann sig vid brännugnarna längst ner i bosättningen. Ytterligare strider följde, i vilka hjältarna förmådde rädda pojkens far som just stod i begrepp att spränga ugnarna när han blev frälst från trollen och det var nu som sanningen uppdagade sig. De befann sig inte i en dvärgabosättning, de befann sig i Gurli Snedskäggs drömmar och minnen av hur han hade förlorat sin far som liten pojke. Genom sitt ingripande riskerade våra hjältar att radera ut eller ändra om stora delar av den vuxne dvärgens minnen som när han lade märke till detta försökte hindra dem på alla vis från att lämna drömmen med hjälp av andra hiskeliga minnen från sitt förflutna. Bland annat fruktansvärda resar som vaktade den enda dörren ut.

Väl ute ur drömmen befann de sig stå nere i en klyfta och återförenades med Fjorde och Kris som hade tillbringat den senaste halvtimmen i futilt sökande i dimman efter sina kamrater. Dimman hade skingrats och framför sig såg de en underlig sarkofag som innehåll skelettet efter en fruktansvärd varelse och en milt sovande dvärg med groteskt utseende som höll en underligt formad stav i sin hand. De hade funnit Gurli Snedskägg som när han väl vaknade visade sig vara fulltständigt tömd på alla minnen som hade inträffat efter att han och hans far hade undkommit trollen och som tryggt förlitade sig på sina nya kamrater. Att den mångfacetterade staven var artefakten som han hade blivit utsänd att hämta och att det var det tinget som hade orsaket drömmarna som förintade Dalsåker kunde det inte råda någon tvekan om men nu återstod frågan vad man egentligen skulle göra med den.

Invid dvärgen fann de resterna av Irmengards försvunne make Rolf som hade tjänstgjort som vaktkapten för Gurli Snedskäggs expedition och Irmengard fick således bekräftat det som hon länge hade anat – Att hon nu var änka.

Härnäst: Ett ödesdigert beslut.
(Diskussionen förs med fördel på forumet. Så vi har ett beslut redo tills nästa gång vi skall spela. :) )

View
Ett ödesdigert val.

Efter att ha vilat nere i graven och för första gången själva förnummit styrkan i de mardrömmar som artefakten förmådde förmedla så diskuterade sällskapet noga vad de nu skulle ta sig till med artefakten, att lämna den till Jarl Eomund och hans folk verkade vara ett dåligt alternativ med tanke på vad de nu kände till om dess inneboende krafter, och till slut enades de om att antingen förgöra den eller på andra vis se till att den inte hamnade i orätta händer.

Med gemensamma krafter, såväl magiska som med ren muskelstyrka, försökte de förgöra den men utan att lyckas åstadkomma ens det minsta märke på den underligt formade kristallen. Till slut såg sällskapet inte någon annan möjlighet än att ta den med sig och som sin första anhalt valde de att återvända till Dalsåker och diskutera med Vidar. Det visade sig emellertid vara ett större företag än vad de hade hoppats för de underliga, asktäcka vildar som bebodde området visade inte några tecken till att låta sällskapet lämna graven lättvinnigt och hårda strider vidtog innan de till slut kunde lämna det gamla slagfältet i ett stycke och efter det att Starkad hade vilselett en större del av vildarna genom att ensam fortsätte ut i skogen efterlämnande falska spår.

Vidar och Sven välkomnade sällskapet åter men visste inte på någon råd rörande vad de skulle ta sig till med artefakten. Däremot så visste han att berätta om hur hans ordens överhuvud en gång hade besökt klostret vid Silverfallen och hur där sades finnas samlat 1000 år av skriftlig kunskap som hade bevarats ända sedan det gamla Rikets fall. Om det någonstans fanns vetande om ett liknande ting borde det vara där ansåg Vidar och sällskapet som inte såg sig ha mycket annat val bestämde sig sålunda att bege sig dit.

Sålunda anträdde de färden norrut och följde den väldiga flodens sträckning, noga med att inte dra till sig onödig uppmärksamhet, de mötte inte några andra resande av intresse men blev en gång åsyna vittnen till hur krigare från Misteldals hird var i full färd med att tvångsutskriva folk ur bondebefolkningen. Kriget tycktes nu rycka allt närmare.

Vid ankomsten till Silverfallen bemöttes sällskapet med en viss skepsis av vaktmanskapet men tack vare sina välsmorda tungor och goda uppförande så emottogs sällskapet som gäster och eskorterades in på området av en ung munk vid namn Erasmus där de snart återförenades med Starkad och gjorde sig klara för att snart påbörja sitt sökande efter kunskap. Alla frågor om tillgång till biblioteket bemöttes emellertid med tystnad.

En tystnad som emellertid snart skulle få sin förklaring…

View
Bibliotekets väktare

Efter att ha gjort sig hemmastadda i klostrets gästsal och kännt en gryende vanmakt inför alla de spår i deras sinnen som artefaktens ständiga mardrömmar lämnade mötte så sällskapet äntligen en utav bibliotekets fem föreståndare, en gammal munk vid namn Baldur, som artigt lyssnade på deras begäran men som sedan sorgesamt tvingades medge att biblioteket var stängt tills vidare av anledningar som han dessvärre inte kunde gå närmare in på. Sällskapet var välkomna att vila ut i klostret men något biblioteksbesök kunde det alltså inte bli frågan om.

När sällskapet ville veta mer och Kalixtus dristade sig till att omnämna sällskapets goda hand med att hantera vissa problem så blev han omedelbart näpsad av den riddare som hade åtföljt Mäster Baldur till mötet, en bred tempelkrigare vid namn Geir som utan större artighet förklarade att Silverfallen klarade sig utmärkt väl “utan legoknektar och hyrsvärd”.

När de väl hade lämnats ensamma sjönk sällskapet åter ner i förstämning då den enda vägen till ytterligare kunskap om artefakten verkade vara stängd för dem. Odds förslag om att på egen hand bryta sig in i biblioteket röstades ner av de övriga liksom Irmengards idé om att vänta. Förr eller senare så riskerade de att någon skulle få reda på att de hade befunnit sig i Jarl Eomunds sold och då skulle de befinna sig på fientlig mark.

De lade nu dessutom märke till hur de stod under ständig bevakning, men med hjälp av litet vin lyckades Kalixtus tina upp vaktposten och kunde på så vis få reda på litet mer bakgrund om vad det hela egentligen rörde sig om. Biblioteket, sade han, var stängt tack vare någonting som hade sluppit löst efter att en främling “med goda vitsord” hade fått tillgång till de nedre salarna två veckor tidigare, vad det nu var som hemsökte biblioteket var okänt för vakten men han visste att berätta hur bara en av de unga noviserna hade undkommit med livet bara för att dö yrande av skräck på hospitalet senare samma natt med kroppen svårt vanställd av sår som efter grova klor.
Tempelriddarna, under befäl av Geir då deras egentlige befälhavare befann sig på recognoserings resa inför det kommande, förmodade kriget, hade därför låtit spärra av biblioteket efter att den första patrull som hade begett sig ner i bibliotekstornet hade gått förlorad och avsåg att behålla skälet därtill innanför fästets murar för att inte uppvisa någon svaghet inför fienden. Nyheter som på inget vis gjorde sällskapet lättare till sinnes.

De avbröts emellertid i sina dystra funderingar av Mäster Baldur som oförhappandes dök upp under deras kvällsmåltid för att tala med dem i enrum. Han bekräftade vaktens berättelse men sade sig även vara allt för oroad för de noviser som hade blivit kvar där nere för att bry sig vidare om Geirs order om att hålla portarna stängda. Mäster Baldur gav därefter sällskapet ett säreget erbjudande: Om de tog sig in i biblioteket och trotsade de fällor som skyddade det och de monster som nu bebodde det och återkom med information om vad för ett öde som hade drabbat de försvunna noviserna så skulle Baldur i utbyte öppna upp all bibliotekets kunskap för dem, inklusive de mest svarta och förbjudna hemligheter som dväljdes längst ner under tornet utan att de skulle ha varit tvungna att presentera sina skäl därtill i ett Presidium vilket annars var det gängse tillvägagångssättet. Inför denna möjlighet att få klarhet i drömartefaktens ursprung så föll sällskapet genast till föga och kort efter det att Erasmus hade smugit till dem deras vapen som de hade varit tvungna att lämna ifrån sig vid ankomsten till fästet så befann de sig innanför bibliotekets väggar och i full färd med att konfrontera det som nu vistades däruti.

Det visade sig nämligen att biblioteket var hemsökt av gargoyler, vidriga stenväsen, statyer som hade fått liv på en för sällskapet okänd väg, dräpt var och en som de hade kunnat finna och som nu strövade i dess salar på jakt efter blod. Efter att ha besegrat en större grupp utav dem fann sällskapet så tecken på överlevande, en röst som hördes svag och tunn genom en ventilationslucka förklarade att han befann sig i källaren men att han var oförmögen att komma därifrån och bad om hjälp. Däremot så vägrade han uppge sitt namn oavsett hur mycket Starkad pressade honom och det var inte utan en viss misstänksamhet som sällskapet anträdde färden vidare ner i det stora bibliotekstornet. Med hjälp utav en nyckelamulett som de fann på en utav de döda männen lyckades så sällskapet ta sig in i vaktrummet och besegra en väldig grotesk gargoyle som inte bara svingade en yxa utan som utnyttjade rummets eldfängda fälla så kunde Odd desarmera resten av bibliotekets dolda faror med sin Guds hjälp, Kalixtus aktiverade hissen och vägen vidare ner till källarvåningen var sålunda öppen.

View
Vad som slutligen hände i Biblioteket.
Den förrädiske Hede och Nidhöggs hemlighet.

( Händelseförlopp och diskussioner i stora drag. Om något saknas vore jag tacksam om ni lade till det. Det var en lång diskussion. :) /P )

Väl nere i källaren fann så sällskapet slutligen vad som låg bakom alla de fasor som hade drabbat biblioteket. Den försvunne skolastisker som Mäster Baldur hade omnämt tidigare visade sig vara en man vid namn Hede som hade blivit utsänd att Herr Karl av Dreja för att finna ytterligare information om de demoniska horder som konungen sades förfoga över. För att ta sig förbi de ålderstigna säkerhetsanordningarna som omgav det inre biblioteket hade Hede, andebesvärjare som han var, valt att utnyttja en elementarande som han hade bundit i sin tjänst. I samma stund som dörrarna öppnades så tappade Hede emellertid kontrollen över sin fånge och hade knappt själv hunnit sätta sig i säkerhet i det inre valvet tillsammans med ett fåtal skrivare förrän anden tog kontrollen över bibliotekets dolda fällor och väktarstatyer och tog ut sin hämnd på alla de som den kunde hitta.

Hede blev först överlycklig över att få se sällskapet då han kände väl igen dem ifrån Misteldal och trodde att de hade kommit för att rädda honom och föra den hemliga information han hade kommit över till herr Karl. Hans räddare blev av lättförklarliga själ något mindre upprymda men valde efter en kort överläggning att göra vad de kunde för att få ut Hede från valvet. Återstod bara att ge sig i kast med anden som de inte lyckades lugna trots att Kris gjorde sitt yttersta. När striden så väl var ett faktum så valde Odd att teleportera sig in i valvet framför att slåss mot den tidigare förslavade anden och då han ogillade Hede och dennes metoder så lyckades Odd snart provocera denne så mycket att de började slåss, Hede visade sig emellertid tämligen välförfaren i magi och håll bättre stånd stånd än väntat samtidigt som Odds kamrater, Kris, Starkad, Kalixtus och Irmengard stred mot anden och besatta statyer på utsidan. Till slut var i alla fall Hede besegrad och hans ande fördriven och sällskapet valde sedan att gå igenom det hemliga biblioteket för att försöka utröna sanningen bakom den märkliga drömartefakten som de bar på. En sanning som visade sig vara värre än vad de först hade anat eller vågat tro. Den sten som de bar på och som herr Karl ville använda till att bekämpa konungens demoner var kom i själva verket från en annan värld, Nidhögg, där världsätarna härskade. En millenium tidigare hade de kommit till Midgård från sin egen döda värld som de hade gjort så många gånger tidigare drivna därtill av en allt överskuggande lusta och hunger. Den här gången hade de emellertid blivit besegrade och fördrivna genom en desperat akt från den siste konungen över Thule och hans högsta magiker som till sitt försvar hade låtit kalla fram sju väldiga demoner från Ginunngagap till sitt försvar. Dessa demoner sades fortfarande vila under Thule väntande på att en krönt konung åter skulle leda dem ut i strid. Något som enligt vissa av skrifterna kanske skulle visa sig nödvändigt inom en snart framtid för hotet från Nidhögg var ingalunda glömt och det fanns tecken i skyn på cykelns fullbordan närmade sig ånyo. Vad gällde artefakten som de bar på så angavs ingenstans i skrifterna hur ett sådant ting skulle kunna förgöras, vare sig genom magi eller styrka, men hur den skulle kunna lämna denna värld samma väg som den hade kommit, genom en portal till Nidhögg. I det hemliga biblioteket fanns även angiven platsen för just en sådan som visade sig ligga i havet inte långt utanför Svärdsholmes, den största staden i Thules, kust.

När sällskapet konfronterade Mäster Baldur med sina fynd så medgav den gamle bibliotikarien att så var fallet och att den blivande konung Erik var ättling i rakt nedstigande led till den siste av Thules forna härskare och den ende som kunde styra avgrundsfurstarna. Om Nidhöggs styrkor verkligen återvände skulle pojken således vara Thules och ja, hela Midgårds, sista hopp. Återstod bara att övertyga ärelystna stormän och självvåldiga jarlar om den saken. Efter en kort tvekan valde sällskapet så att avslöja sina egna tidigare förehavanden med Herr Karl av Dreja och Jarl Eomund och varför de hade kommit till Silverfallen till att börja med. Efter en lång diskussion enades de om det tveksamma i att försöka övertyga de fria jarlarna om att ansluta sig till en konung med makt att kommendera demoner i strid men sällskapet lyckades i alla fall övertyga Baldur om det förnuftiga i att underrätta Silverfallets fiender om vikten av hotet från Nidhögg och man enades därmed om att släppa Hede och låta honom i största hemlighet underrätta herr Karl om saken under tiden som sällskapet själv färdades till Svärdsholme för att finna ut så mycket de kunde om den påstådda portalen och se om de på detta vis kunde göra sig av med sin ovälkomna börda en gång för alla.

View
Färden mot Svärdsholme och vad som därav blev.
Starkad visar ingen nåd

Sällskapet tog sig således till handelsstaden per kärra och utan att råka ut för några större äventyrligheter på vägen. När de väl hade kommit innanför de välbevakade portarna så avslöjade Irmengard Galtesdotter en falsk guide och ett hotande rånförsök innan tjuvarna ens hade hunnit närma sig sällskapet och dessa lommade tämligen slokörade iväg med oförättat ärende under det att sällskapet, som redan nu hade börjat inse vad en tillvaro som väntade dem i staden, installerade sig i ett litet värdshus ägt av en viss dvärg vid namn Jerk och lyckades med litet lämpor och övertalning även finna ut att dennes stalldräng hade en morbror som var fiskare och som kanske skulle kunna tänkas veta något om vattnen utanför staden där portalen intill Nidhögg påstods ligga.

Därefter beslöt de sig att undersöka staden litet närmare på jakt efter fler ledtrådar och lyckades på så sätt blanda sig i vitt skilda affärer och på samma gång göra sig ett namn, åtminstone i Svärdsholmes undre värld.

Efter en kort episod där Kalixtus räddade en tiggare från att bli piskad av en irriterad kusk som inte tyckte att mannen kom ur vägen fort nog genom att helt sonika trolla bort piskan blev Starkad rekryterad av en liten man vid namn Kaltor som sade sig företräda ett gladiatorstall och som i Starkads svällande muskler och hotfulla utseende (Trots alla dennes egna försök till motsatsen) såg sin egen lycka och snara framgång. Sällskapet insåg att det här kunde finnas en möjlighet att tjäna pengar, något de var i sorgset behov inför det kommande portalsökandet och Starkad lät sig således övertygas om att möta sin blivande mecenat samma kväll på etablissmanget “Släggan” där sådana inofficiella strider man mot man ansågs vara höjden av underhållning.

Innan det hade hunnit bli kväll så drogs sällskapet emellertid in i en annan och än mer obehagligt äventyr. På väg genom en gränd hörde de nämligen rop bakom sig och när de vände sig om såg de hur en trasklädd man med bundna händer flydde för sitt liv åt deras håll. Odd som vanligt snabbtänkt och villig att gripa in till de svagas försvar skyndade sig att knuffa in mannen i ett hål i ett plank och sällskapet hjälptes sedan åt till att övertyga hans förföljare, en samling hårdföra män med främmande dialekter och vassa svärd att fortsätta jakten åt fel håll. När de väl var ensamma fiskade sällskapet återigen fram fången vars namn var Rude och fick höra hela hans historia. Rude var inte träl utan en fri fiskare som i likhet med flera av sina kamrater hade blivit tillfångatagna utanför kusten av kapare i Kompaniets tjänst. Kaparna hade sänkt fiskarnas båt och därefter fört sina fångar till staden där de ämnade skära ut deras tungor och sedan sälja dem som slavar. Detta var upplysningar som var tillräckligt för att sällskapet skulle lova att hjälpa de fångna och den före detta fiskaren ledde dem då till ett till synes övergivet lagerhus i den mest nedgångna delen av hamnen där man mycket riktigt fann de övriga fiskarna som ännu inte hade hunnit förlora sina tungor och även flera av de kapare som hade fångat dem. Efter en hård strid låg kaparna äntligen döda och deras fångar prisade sällskapet i stora ordalag och lovade att stå till buds med vad för tjänster som kunde komma att krävas av dem i framtiden.

Sedan återgick sällskapet till Släggan och sin forna plan där Starkad, med sina vänners hjälp och trots de skador som han hade ådragit sig i kampen mot kaparna, utkämpade en envig mot ett halvtroll endast känd under det föga blygsamma namnet Mästaren och utgick med segern till ägaren av etablissemangets stora vrede och sällskapets inte helt ringa förtjänst då de alla hade valt att satsa stora summor på sin kamrat som vinnare med gynnsamma odds. Plötsligt var de rika och stadens alla portar syntes öppna sig för dem.

Härnäst: Släggans vrede.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.